Jag är medveten om att det jag skriver nu kommer skada fler än det gör bra, men jag måste få det ur det. Det gnager för mycket på mitt samvete att inte berätta, och kom inte och säg att jag gnäller. Jag måste få beskriva i detalj för att kunna komma ihåg att jag aldrig mer ska traska ner i det träsket jag sitter i nu. Ja, det finns folk som har det värre, men jag skriver inte för deras skull. Och jag skriver bara på det stället där det är okej att vara ordagrann.
Då börjar jag med att för två nätter sedan så kände jag något grymt mycket ångest utan att veta varför. Mina andetag verkade inte existera och jag har nog aldrig känt känslan av att jag vill dö så starkt förrut. Men då ville jag verkligen dö. Och ju mer jag tänkte på det så blev jag bara mer och mer arg och ledsen och det slutade med att mina armar förstördes av ilskna tryck mot huden med rakblad. Och det var inte för att straffa mig själv utan för att få bli av med ilskan på ett sätt jag känner igen sen förrut.
Så efter att jag var klar så hade blodet liksom koagulerat som i en pöl över golvet, katterna verkade allmänt oroliga och förvirrade och jag sjönk ihop mot garderobsdörren för att känna hur jävla mycket jag hade kallsvettats under tiden jag skadat mig själv. Inte förrän efter kom frågan "Varför?" upp i huvudet på mig. Det var bara sådär lagom mysigt, när jag visste att jag var tvungen att berätta för någon förr eller senare.
Dom följande timmarna bestod av en hel del gråt, skrik, panik och ångest så det hette duga, tills jag somnade av utmattning runt halv fem på morgonen.
Och det slutade liksom ändå inte där. För på natten drömde jag ändå en mardröm om att jag snittade upp handleden lodrätt för att sen trycka kniven i såret och vrida runt den ett par varv, och senare leta upp ett sjukhus för att kunna sy ihop det lilla som fanns kvar att laga.
Morgonen därpå vaknade jag av huvudvärk som pulserar, och allt blod jag svalt innan jag somnat var nära på att komma upp. Så under tiden som jag sätter fötterna på golvet för att gå och fixa mat till katterna och ta en kopp té så tittar jag på armarna. "Högerarmen är fortfarande orörd" var mina första tankar den morgonen. Så ringer Syster och jag lägger mig ner i sängen igen, vi pratar ett tag då hon är på väg antingen till eller från jobbet, vilket av dom kommer jag inte ihåg, och jag berättar inte fullt så detaljerat för henne vilken panik som hade kommit kvällen innan, just för att spara in på hennes krafter att orka fortsätta leva.
Efter att jag då pratat med henne så kliver jag upp, går på toaletten och spykänslorna sitter fortfarande kvar så jag funderar på att spy i handfatet. Jag ignorerar dom tankarna för att fixa mig iordning lite och sedan gå iväg till mamma.
Inga cigg, så jag ber om ett paket cigg i utbyte mot att jag fixar disken. Jag får ett paket och ÅH så great det känns när jag ser ilskan i mammas ögon när hon ser skärsåren. Ångesten börjar redan då, så jag stannar ett tag till och sen går jag hem. Även den här natten blir det samma sak. Samma panik, och den här gången försöker jag få mig själv till att sträcka ut handen och be om hjälp. Men just idag verkar folk inte riktigt vilja svara. Enbart två personer, och dom verkar inte riktigt kunna ta det hela på allvar. Så börjar paniken, ångesten, ilskan, allt kommer ännu en gång och jag ser att jag glömt ett rakblad på nattdukskartongen.
"Jag säger ju att jag inte litar på mig själv ikväll, varför lyssnar ingen?"
Så sätter jag mig i sängen för att blöda lite till och såklart funkar det inte som jag vill, vilket förstorar ilskan i mig så pass mycket att jag tar en rakhyvel och snittar gång på gång utan att ens se på vad som händer.
Högerarmen är inte riktigt fullt så oskadd som den var dagen innan.
Och när jag är klar kommer tröttheten, jag känner att jag har svettats som fan igen, och återigen den där oron hos katterna, och jag får torka upp blod ännu en natt.
Och i den sekunden då det händer två nätter i streck att jag skär mig bara på grund av sättet mitt humör går fram och tillbaka väldigt snabbt, det får mig att bestämma mig för att be om hjälp av samhället. Nu behövs det. Och det kommer sluta väldigt illa annars.
Så imorse när jag vaknade så fixade jag till lillebror, rökte, drack en kopp té och gick iväg till mamma för att ringa vårdcentralen.
Jag ska alltså vara på vårdcentralen den 08/12-2008 kl. 15.15. Vi får se vad som händer.
Och jag är faktiskt stolt över att jag vågade be om hjälp. För det har inte hänt förrut. Eller rättare sagt.. Jag har sagt att jag ska göra det, men har aldrig tyckt att det har vart så illa, fram tills nu. Frågan är bara om jag hinner dö under dom här närmaste dagarna?
Kommer läkaren se?
Kommer han förstå vad det är jag säger?
Kommer någonting ändras?
Kommer jag orka kämpa?
Snälla... Ge mig styrka att klara av dom här närmsta dagarna, utan tortyr genom varenda jävla natt fram tills hjälpen kommer?
