Nothing has changed.

It all just went away, på så många olika sätt.
Jag har ingen luft att andas och mina hjärtslag slår så ynkligt att min kropp knappt fungerar, att knappt jag fungerar.

Jag orkar inte prata med någon just nu. Jag behöver få vara ensam. Behöver få tänka.

Musiken ekar i bakgrunden. Vad ska jag ta mig till? Jag håller på att få sammanbrott på sammanbrott och väntar in tårarna, under tiden som råttorna klöser sönder min insida. Någon har tryckt ner en sten i halsen på mig och jag kan bara andas genom näsan.

Today is yet another day.

Min syster är borta, jag skulle behöva cigg och alkohol, varav jag inte har något av det. Jag funderar hela tiden på att ta till rakblad. Men jag orkar inte ens det. Jag orkar ingenting. Inte nu.

Jag vet inte om jag borde dunka huvudet i väggen tills jag svimmar, eller om jag borde lägga mig ner, lyssna på musik och sova. Jag vet inte.

Det är så svårt att ta itu med vardagen.
Det spelar ingen roll hur mycket du än kallar mig vän. Det gör lika ont ändå.
Jag har inte ändrat någonting. Inte ändrat namnen på dig, inte tagit bort bilderna på dig, inte raderat dig på något sätt alls. Allt är som det var förrut. Men ändå annorlunda.

Jag vill inte prata med någon, inte att någon rör vid mig, ingenting. Jag vill bara bli lämnad ifred.