Dåså.Första "
riktiga" inlägget. Gratulera mig.
Jag kan inte säga att jag har varit en ängel när det gäller förhållanden, ibland funderar jag faktiskt på om jag faktiskt skulle kunna klara mig utan förhållande, bara för en gångs skull. Svaret på den frågan:
Ja. Jag skulle kunna klara mig. Jag skulle kunna strosa omkring på gatorna, supa mig redlöst full, knulla vem fan jag vill, känna den där friheten i att inte vara beroende av att respektera sin partners vilja och val osv.
Men... folk pratar ju om vad som menas med "närhet". Att dom skulle sakna den så fruktansvärt mycket, när eller om det väl skulle ta slut mellan den person som babblar på om detta och dess partner.
Vad
är närhet? Är det när man känner sammarbete med någon igenom livet? Är det tryggheten i att man har någon vid sin sida oavsett
vad som än händer? Är det när man ligget och glor i taket och känner sig "åh, så kär" i den person som ligger bredvid en? Vad
är närhet och hur
känns det egentligen?
Det kan låta lite kallt av mig nu att jag skriver det här efter
ett och ett halvt års förhållande men
jag är bara 17 år ung än. Jag
funderar fortfarande. Vad skulle vara bäst för mig? Vad skulle jag kunna förändra för att allt skulle kunna kännas bättre för mig? Vad är mest rättvist av mig att göra, för att glädja alla andra
och mig själv?
Just nu är jag oerhört trött, men jag försöker skriva det som kanske behövs för att allt ska lugna ner sig i mitt huvud. Allt är som kaos i mitt huvud just nu, men what the hey, så är det när man har en hjärna att tänka med.
Jag är egentligen jävligt okänslig, bryr mig inte speciellt mycket om andra och ännu mindre om mig själv. Det enda jag egentligen har att säga är: "
En dag kommer den här jorden att rasa samman och då kommer alla människor som är positiva till iallafall något, dratta på röven så hårt att dom inte vet hur dom kommer kunna ta sig ur det."
Det är bara att inse - världen är ett pisshål, folk ser på sig själva med nervärderande blickar,
as if they where the only ones around, typ. Folk låter sig styras av vad
Alla andra tycker. Regeringen, morsan, Farsan, Vänner, Släkt, Pojkvän, Flickvän, slash WHATEVER?!
Som att jag har
Just DET att bry mig om? (Ursäkta mina dåliga ordval - jag är trött. Skrev det förrut och skriver det igen.) Jag bryr mig knappt om mig själv, när ska folk förstå? Det
finns ingenting för mig i den här världen som kan förvåna mig. Det finns
ingen som kan säga
något för att underlätta för mig, mina tankar och åsikter är
mina tankar och åsikter och ska jag dö så ska jag ta mig fan dö med bra vilja mot mig själv, inte på grund av någon frikkin hjärtattack eller av att bli knivstucken av min kvinnomisshandlande man medans jag ligger och sover. Jag ska somna in tack vare tabletter och alkohol.
PUNKT SLUT! Den dagen jag gjort det så har jag gett upp,
yeah yeah, vem vill se någon av sina vänner ge upp egentligen, jag vet vad ni tänker. AS IF I AM THE ONLY ONE WHO HAS EVER DONE THIS? Knappast. Ett val som är mitt är ett val som möjligtvis går ut över andra, men vad kommer jag märka av det?
Jag kommer vara DÖD innan någon ens hinner reagera?Återgår till första delen av hela det här inlägget och vad det egentligen skulle handla om.
Jag kan inte säga att jag har varit en ängel när det gäller förhållanden.
Nej! Jag har inte vart någon ängel, många vet om det. Jag har knullat vem fan jag vill. Jag har strulat, jag har sårat, jag har mått bra av det, jag har mått dåligt av det, jag har vart beroende av det, jag har tröttnat på det, jag har fått upp ögonen för det igen - och nu snackar jag inte bara
en gång. Nej Nej! Jag snackar säkerligen över 40 gånger mot varenda jäkla snubbe jag vart tillsammans med. Det är inte rättvist, jag vet, men jag är inte sämre än att jag kan ändra mig, eller hur?
Har redan börjat ändra mig, thank you very much. Jag tycker jag lyckas oerhört bra. Det enda jag inte tänker ändra på är mitt hat, mot många många människor. Jag tänker inte ändra min besvikelse och jag tänker inte ändra på mitt stöddiga, jävliga jag. För det är en del av mig. Jag har alltid vart lätt i käften när det gäller att snacka. Ibland tar det stopp för mig också men inte låter jag mig hindras av det.
Jag har blivit överkörd så många gånger att det finns knappt något kvar av mig. Jag har blivit hindrad att säga något av ren och rak "
trevlighet". Och det där med mitt beroende efter att skära mig.
Ja! Det är ett beroende, som jag håller fast vid, för när jag väl hamnar på botten så kommer jag inte låta något hindra mig från att låta mig blöda precis så mycket som jag behöver blöda.
Och tillit? Vad är det egentligen? Att man blir sviken
Igen?!?!?! Fat chance, säger jag bara, att jag tänker förklara allt jag tänker på, för någon som inte kan ta det. Kan inte personen i fråga som jag snackar med ta det jag har att säga, ja,
Far och flyg då, för kan du inte ta mina ord så har du inget i min hjärna att göra, så stick! DRA! SHOO SHOO!
Uppmärksamhet behövs inte för mig, jag lyckas få det så bra utan att göra något.
Folk som verkligen tar del av dom här orden, läser, grubblar, kommer överens med sig själva att "
hmm, hon kanske har en poäng i det hon skriver"
, JA! Det visste jag väl, din fucking buttwhipe. Vad fan tror du jag är? En Faker som leker igenom livet och lever i någon sorts drömvärld där allt är rosa, lila och svart? Nej! Inte en chans, jag är mer nere på jorden just nu än minst HÄLFTEN av alla på den här förbannade jobbiga jorden är. Dom leker svensson-liv, ELLER så försöker dom få det att se ut som dom INTE gör det, trots att dom bör dom där kängorna för 50 000 spänn ifrån Nike/Whatever.. Ja, LYCKAT säger jag bara, ha det så kul med ditt bidrag som du kommer få när din morsa och farsa och alla du "älskar" har gått bort. HA SÅ JÄVLA KUL!
Nu tänker jag lugna ner mig med ett rakblad eller något.
Ha det bra.
Kram/Mysan.
