Note To Self:

Nytt bdbnamn: Tragical.

Kommer aldrig lyckas komma ihåg det.

Om jag ändå kunde göra någon skillnad.

Om jag ändå kunde se ur andra ögon. Försöka hjälpa, förstå.
Prinsessan, We´re in this together.
Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig och att du inte låter det mörka ta över.

Jag kan inte annat än att ge upp.
Jag längtar efter min säng, mina väggar, min stjärnhimmel, mina cigaretter, Mitt, Mitt, Mitt.
Jag längtar efter ensamhet med Syster och Familj och Prinsessan, och ärret på min handled gör inte hela saken bättre, tack så mycket, Saga!
Jag längtar efter Linköping, Snö med Jacob,
Kyla med frostiga andetag och Lindesberg..
Åh, det underbara Lindesberg, med Syster och Nikklas, Prinsessan och Daniel, Kvällspromenader och levande Ljus,
Robins kyssar fyllda med kärlek
och Chips med skräckfilm.
Jag längtar tillbaka, men samtidigt längtar jag fram.

Ett steg längre från Kaoset och ett steg närmre Verkligheten.

Är det verkligen sant?
Ska jag behöva leva med det här?
Jag kanske bara inbillar mig att det är så illa?
Det kanske egentligen är svartsjuka och lycka jag känner?

Jag vill bara kunna göra en förändring för någon.

-

Jag läste Sannas blogg igår, om hur förlossningen hade gått. I have to tell you guys.. Det verkligen took my breath away. Läskigt som fan, det där. Har aldrig fått höra om en födelse av ett barn så intensivt. Creds till Sanna: http://claylady.livejournal.com :)

Jag är hos syster, vilket känns hur skönt som helst. Resan hem fixade sig också, så det är Wünderbart. Jag tror Herr Ångest har bestämt sig för att hoppa ut genom fönstret, för idag mår jag ganska bra. Det enda som fattas är Sebastian som sätter sig med mig och röker. Fast jag har ju faktiskt Syster, trots att hon jobbar.

Sebastian var för övrigt lika perfekt som jag trodde att han var. Det känns härligt att ha träffat på en så bra kille. För han är en bra kille. Och jag tror inte jag kunde bli mer nöjd med livet. Jag vet att vi snart kommer träffas igen, det känns som det kommer ordna sig. Och snart kanske han och jag kommer kunna ses ordentligt, utan några hindren. Baby! Jag sa ju att det skulle ordna sig.

Så nu är jag i ett förhållande med världens mysigaste kille, sitter hemma hos Syster, jag ser så sjukt mycket glitter och det kommer bara kännas ensamt att åka hem igen. Jag tror Herr Ångest kommer ha övertaget om mig fram tills jag kommer hit igen. Jag vet dock att jag kommer komma hit igen. Så det är härligt.

Snart ska jag gå och möta Syster. Hon slutar vid sex.

Over And Out, Assholes.

Saknad efter något som aldrig kan bli igen.

Idag är ett rent helvete!

"Nu lever du ditt liv, och nu lever jag mitt.

Man måste ta en dag i taget, och sköta sitt.
Men jag tänker på dig varje dag, varje minut.
Jag hoppas denna saga kommer få ett lyckligt slut.
Det gör ont i mitt hjärta att vara utan dig.
Du var så jävla mycket, du var allting för mig.
Du var den jag kunde prata med när jag mådde skit.
Det är tack vara dig som jag tagit mig hit.
Alla minnen som vi skapade, har du glömt varenda en?
Jag vill bara ha tillbaks tiden med dig igen.
Vi hade ett språk, som ingen annan förstod.
När jag kolla på dig förr, så stog du och log.
Men nu när jag tittar på dig, ser du inte mig.
Du tittar förbi, som du aldrig har känt mig.
Det sårar mig, spela roll vad jag gör,
Du märker inte mig, du varken ser eller hör."

Jag försöker ta mig vidare,
se glittret och framförallt andas
då när ångesten och saknaden kryper under skinnet på mig.
Jag vill ha bort det, vill ha det ur mig, med hjälp av rakblad.

Broken

Mina känslor just nu är så sjukt splittrade. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag låtsas bry mig eller ska jag strunta i det? Ska jag försöka känna något eller ska jag trycka undan? Ska jag fejka eller vara genomärlig när folk ändå inte kan ta den tragiska sanningen?

Sanningen är egentligen att jag har inte en aning om hur jag ska göra. Jag bara går omkring och ändrar inte på vardagen på något sätt alls. På lovet är det menat att jag ska åka till Västerås. Men jag vet inte riktigt om jag kommer våga mig upp dit för att möta någon som inte är Sebastian. Jag vet inte om jag orkar med att vara så nära, när det ändå bara blir tvivel av hela soppan ändå. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Det var ungefär som att någon lyckades stänga dörrarna till mitt hjärta som jag så desperat försökt öppna, och som att allt glitter i världen bara försvann, och återigen satt jag där med tankarna om att världen är inte tillräckligt vacker för mig och att jag måste försvinna, Fort.

Jag försökte få mig själv till att skriva om någon slags berättelse om mig själv. Men det funkar inte. Jag får inte ut orden och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta med det kaos som jag levde i. Jag kommer aldrig lyckas komma någonvart och allt bara dalar mer och mer just nu.

Jag visste om att jag inte skulle klara skolan. Jag VISSTE att jag skulle göra mamma besviken och jag VISSTE att jag skulle komma efter. Men det jag visste MEST var att det inte finns något där för mig att hämta och nu ska jag agera vuxen, gå ut i världen i stapplande steg och inte veta hur jag ska gå tillväga för att allt ska fungera senare i framtiden. Vart ska jag vända mig när den enda som egentligen kan hjälpa inte anser att hon har något ansvar för mig något mer?

Inga vackra ord i världen kan läka det här nu.

Jag ser inte det vackra något mer. Det är två delar i mig som liksom har krossats, tagits ifrån mig väldigt fort. Jag kommer aldrig få en chans igen, och det sårar så sjukt mycket. Att inte få höra dom vackra orden eller att inte få se att jag duger för dom jag är runt omkring, det förstör mig ganska mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska resonera utan två av mina enda klippor här i livet. Nej, jag får ge upp. Robin kommer ändå inte komma tillbaka till mitt liv nu och Sebastian.. Where to start? Det kommer helt enkelt inte funka.


Sing with me, sing for the year
Sing for the laughter, sing for the tear
Sing with me,just for today
Maybe tomorrow, the good Lord will take you away


Just nu känner jag mig bara för jävla ensam. Det är ingen som vill ses och jag orkar inte tänka på det som kunde ha vart. Jag tror jag stänger av ett tag nu, för jag orkar verkligen inte bry mig.

Någon har lyckats trampa ner mig, spotta mig i ansiktet, fått mig att känna äcklet, illamåendet över att vara jag, tagit andan ur mig, strypt mig långsamt och sett till att ångesten skjutits tillbaka rakt över mig så jävla fort att jag har stapplat fem steg bak. Hur fan ska jag lyckas ta mig ur det här greppet av stora kontrollerande händer som bara vill illa?

Hur i helvete kunde jag låta mig själv bli lurad på det här sättet?

Så var det sättet som det visades på igår.. Hur kunde allt gå så rätt, trots att bara några timmar innan så var allt så fel? Jag har haft väldigt svårt för att hänga med under ett tag nu och när sperman rann nerför benet och la en fläck på lakanet så märkte jag att det var något mer i mig som rann ut. Något som inte går att se eller röra vid. Någon känsla av att "Nu slipper jag känna annat än sorg, och nu slipper jag känna saknad", för då fick jag krypa nära och då fick jag känna två trygga händer som bara låg och höll om mig. För det är väl så det ska vara? Man ska väl egentligen vara medveten om vad man har? Man ska väl egentligen kunna känna glädje också? Man ska väl egentligen kunna tillåta sig själv närhet, även fast det är fel sorts närhet för folk som står och tittar på?

Under natten som gått så har jag tänkt på hur meningslöst allt är, varför ska man ens känna? Och varför väljer jag att ta åt mig, när jag då hade en genomspeciell människa vid min sida? Men jag har även kommit underfund med vad det är som kanske kan driva mig till att börja bestämma mig för att uppnå vissa mål eller sluta tänka så mycket och bara göra. Jag behöver inte bry mig, och jag behöver inte ta åt mig. Allt har en lösning, och min lösning är mina tankar. Mina tankar är jag och jag är en levande varelse av kött och blod. Och den här levande varelsen har inte så svårt för att dö, eftersom det krävs bara en liten del sömntabletter och alkohol för att till slut somna.

"Man har två val om det finns ett problem.
Det ena är att göra något åt det.
Det andra är:
Kan man inte göra något åt det så är det bara att acceptera läget och hålla käften."

Nu är mina cigaretter slut och redan på bussen hem kände jag av mammas ilska över att jag missat dagen i skolan nu. Och att jag missade att gå till lillasysters skola. För att jag var självisk nog att inte ens ta mig hem igårkväll eller gå iväg tidigt till bussen, när väckarklockan ringde. Ångesten trycker på, för jag vet att mamma kommer vara arg, och jag är livrädd för vad hon ska säga. Och jag är livrädd för att det ska gå till den punkten då jag Måste, men inte får för mina syskon. Ensamheten kommer vara större än någonsin den dagen jag sätter foten i min lägenhet, och det kommer ta kål på mig så pass mycket att jag inte längre kommer kunna beröras av folks påmålade ansiktsuttryck.

Varför kan inte folk bara se hur det egentligen ser ut? Hur i hela helvetet kunde jag låta mig själv bli lurad på det här sättet?

Bring back yesterday, please? För det var då jag kände mig mer uppskattad än vad jag gjort på länge. Och jag kommer kunna leva hög på den här dagen i någon vecka framåt. Men åh, så låg jag kommer bli när mamma höjer rösten när jag kommer hem. En gång i veckan, om jag inte minns fel, så blir allt mitt fel och jag är en så dålig dotter.

Jag: "Visst. Jag kan sätta ett skott i pannan på mig själv så slipper du mig."
Mor: "Gör det du. Ha det så kul."

Jag vill kunna hjälpa Chris. Få honom att se att jag håller honom i handen igenom varenda dag. Men åh, han vill inte se. Jag vill kunna ge honom samma styrka som han ger mig, då allt bara kraschar. Men han har blivit så aggressiv nu på sista tiden. Låt mig känna att du lever med mig, baby. Snälla?

Jag måste få känna att jag kan hjälpa. Jag måste få känna att jag gör någonting. För om man bortser från glädjen över hur bra gårdagen var, så är det ändå tomt, och ensamheten kommer krypa närmre ju längre jag lever.

Snälla, låt mig känna rakblad och ruset av alkohol.
Låt mig känna ruset av närhet
och låt mig känna känslan av att bli så tillfredsställd
att jag till slut ber om nåd att få leva?

Alldeles nyss stack det till igen, av saknad.

Varför gör du så? Varför låter du mig ens se? Varför låter jag det inte vara och varför kan jag inte släppa det här? Varför måste det vara så jävla svårt att hålla in gråten just nu, när jag lyckats så bra med det förrut? Varför finns du ens och varför släpper jag dig inte bara?

Varför kan inte jag få vara den som man kan ha något seriöst med? Jag ser så många som träffar den rätta så snabbt, alla runt omkring mig lever tillsammans med någon. Så när ska stunden komma då jag kan känna att jag har den rätta personens hand på min axel, och som ber mig stanna?

Men jag skulle aldrig ta tillbaka allt det som jag hade förrut, för att slippa känna mig ensam. Not even for you.

Is this how it´s supposed to be?

Gymnasiet är ett rent och skärt HELVETE! Det är som att gå igenom en dimma av ensamhet under ett flertal timmar i veckan, för att sen leda en till sin egna undergång. Ja, det är jävligt ensamt när man inte kan gå fram till folk och säga hej, inte kunna dansa igenom klassrummet med en vän eller gå och tralla med sina älskade igenom korridorer. Jag har nog inte gett en enda person ett léende idag.

Jag är egentligen bara i skolan för att jag måste, för att inte förlora studiebidraget. Förrutom det, varför skulle jag egentligen anstränga mig? Framförallt: Varför skulle jag ens anstränga mig för min egen skull, när inte folk kan anstränga sig så pass mycket att dom ens ger en ett "Hej" på morgonen? Eller kanske ett "Vi ses imorgon. Hejdå." skulle passa bättre? Jag vet inte. Jag vet bara att ensamheten kväver mig sakta, och jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte se folk i ögonen med en blick som suktar efter ett enda litet "Hej." när dom visar så jävla tydligt att it´s never gonna happen. Jag orkar inte bry mig något mer.

Så som det ser ut så kan inte folk bry sig mindre om min närhet. Dom bryr sig inte om jag är där eller inte. Det finns nog inte någon som jag kan umgås med sådär på riktigt i skolan. Herregud, jag kan ju inte ens hålla kontakt med mina egna klasskamrater. Jag måste vara oerhört dålig på att tänka på folk.

Teddy kommer hem till mig den 25:e. Jag har lovat, och det kommer jag hålla. Jag hoppas bara på allt vad man kan hoppas på, att han på något sätt kan få mig att gå ett steg längre, för att kunna klara av verkligheten, Tillsammans med mig.

Sebastian sitter jättelångt borta, och jag kan inte ens få röra vid honom med mina fingrar över hans hud. Det gör så jävla ont att inte kunna ens få chansen till att visa vad jag Kanske kan gå för.
Fuck it!

Jag vill verkligen vänta, tills tiden sätter stopp, men jag vill inte med en massa förhindren just nu. Jag vill kunna åka upp till Sala precis just nu, träffa Sebastian över en dag, kanske till och med få sova bredvid honom och sen vakna bredvid honom. Det smärtar som fan. Var jag tvungen att bli kär? Och var det tvunget till att bli ett sånt stort krångel bara på grund av avståndet mellan oss? Varför tillåter jag ens ett par mil förstöra chansen till något underbart?

Jag lovar att inte vara elak.
Jag lovar att jag ska vara glad.
Jag lovar att hålla léendet uppe så fort jag är i närheten.
Jag lovar att sköta mig, att inte skära mig.
Jag lovar att behärska min ilska och istället låta kärlek skölja över.
Jag lovar att jag ska ta hand om honom och älska som ingen annan gjort förrut.
Jag lovar att jag egentligen är en ganska ordentlig tjej som kan om jag vill.
Jag lovar att jag ska vara snäll och skötsam och göra det ni ber mig göra.
Jag lovar att jag ska hjälpa till om det blir problem och inte vara en vägg att prata med.
Jag lovar att jag inte låter honom röka, trots att jag hatar att jag själv röker och inte kan dela med mig.
Jag lovar att jag ska ge allt för att visa din son att jag verkligen älskar honom.

It´s a shame att man aldrig kommer få säga dom orden till hans pappa.

Piskan slår till, rakt över ryggen igen. Och det gör ont som fan. Herregud.. Vem vet vad jag skulle kunna göra för Sebastians skull? Skulle jag verkligen hoppa om han bad mig? Probably, yes.

Att en människa som är så mycket för en, är så långt borta, DET gör ont som fan, makes me want to cry everytime i come to think about it. Så jag lägger ner mina tankar ett tag tillsammans med en klunk cola ner i magen, fortsätter troligtvis att tänka under dagen och täcker för mina bröst, så inte alltför många får se att det egentligen blöder sjöar ur mitt hjärta just nu.

Idag åkte min tvillingsjäl.

Jag tror inte riktigt jag sett hur verklig min tvillingsjäl får mig att bli. Hon tar liksom bort allt det skuggiga, sätter mig i kursiv stil och får mig att bli understruken av så himla många. Det var länge sen jag kände den här närheten, och nu när jag fått en liten dos vill jag ha mer.
"Mer, mer, mer. Ge mig mer."
Jag trodde inte att avståndet mellan mig och min tvillingsjäl skulle kunna få mig att gråta såhär mycket inombords, och när vi väl är nära varandra, då är avståndet så långt bort att det knappt känns av, förrän det tvingas att komma tillbaka och man blir nersläpad i verkligheten som man försöker så mycket som möjligt att undvika.

Syster, Jag Älskar Dig,
För allt du är
och för allt du gör för mig!

Nu bär det eller brister. Mina självskadeanfall verkar komma närmre och närmre inpå, likt när väggarna runt om bara är ute efter att krossa en totalt, och enbart lämna en hög med benaska och en blodfläck över golvet och väggarna.

"Build my fear of what's out there
Cannot breathe the open air
Whisper things into my brain
Assuring me that I'm insane
They think our heads are in their hands
But violent use brings violent plans
Keep him tied, it makes him well
He's getting better, can't you tell?"

Sanitarium - Metallica

Den här längtan och saknaden är så sjukt läskig att den får mig att skälva. Jag börjar skaka bara jag tänker på den helgen som kommer lite lite närmare för varje sekund som går. Jag är rädd för att verkligen bli sedd, alltså att någon ska kunna genomskåda mig och bara se det hemska i mig. Jag är verkligen livrädd för att ett glasblåsarbarn ska komma och skära ner mina murar för att sen krossa min insida totalt, den insidan som var trygg innanför murarna.

Om Sebastian lyckas krossa mina murar, bränna mina hjärntvättade tankar och få mig tillbaka igen, Då kommer jag vara hans förevigt. Iallafall tills han har tröttnat eller lämnar allt och går. Men ändå ligger det någon slags lycka i det, som är okänd sen innan, som jag inte riktigt känner igen..

Sebastian, Jag tror att du genomborrar mig med lycka.

Jag skulle kunna lämna allt idag, bara resa härifrån. Lämna den här staden, alla minnen och alla tankar och börja om på nytt. Men jag väljer att inte göra det. För min egen skull också. Det är helt otroligt.

Imorgon klockan 11.30 har jag möte med kuratorn, men kärringen fattar ju ta mig fan ingenting. Det kan lika gärna vara. Ge mig någon som är seriös och förstår!
Det kommer aldrig hända.

Att ångesten skulle komma så fort min tvillingsjäl hade åkt, det visste jag inte ens att det fungerade så.

Snälla. Sätt en kula i huvudet på mig istället.

Owkej, Morgonens aggressioner..

Jah.. Jag och Sebastian bestämde alltså, impuls sådär, att jag skulle till honom idag. MEN... För det första: Hans pappa sa först att vi skulle vänta tills idag på svar, för det ANDRA: Jag får inte ens komma hem till dom OCH för det TREDJE: Han hittade typ inga sovplatser. Sen när vi fick reda på att han fick vara borta i helgen så var det bara tills IMORGON!

Och så bestämde vi att ta det här någon annan gång, helst snart. Trots att jag har pengar på kortet, precis så jag ska kunna ta mig till Sala och tillbaks... *suck*

Och Då kom ilskan. Fy fan vad sur jag blev. Jag riktigt kände inuti mig att jag skulle kunna slå in pannbenet på nästa person som ler mot mig. Samtidigt stod jag utanför och rökte med tårarna inlåsta så kände jag att jag inte alls ville med skolan idag. Jag ville bara dra ett täcke över huvudet och sova vidare, tills ilskan och nerstämdheten gick bort. Men ändå.. ÄNDÅ.. På något sätt drog jag mig iväg till skolan, gick till min mentor och sa att jag hade vaknat i tid men kände extrem ångest under förmiddagen. Hon frågade såklart varför och vad svarar man..? "Nej men alltså.. jag fick inte åka till Sebastian, och blev grymt upprörd över det..." WTF!!! NEJ! >_<

Senare träffar jag alltså mina klasskamrater och alla. Jag går på lektionerna som vanligt, men fy fan. Längtan efter min Orkanälskare är så stor att mitt hjärta nästan slits itu. Det känns hemskt och jag tänker under engelskan att jag verkligen är tvungen att prata med honom. Så jag går ut mitt i lektionen och röker, ringer upp och pratar lite grann.

Om vi ändå kunde få alla andra runt omkring att förstå.
Din hand kommer passa så sjukt bra i min, baby! <3

Så nu är ångesten igång. Jag kommer inte kunna äta. Jag vill inte. Jag kan inte få i mig något. Det får bli en flaska cola till lunch, och ett antal cigg. I need it..
So bad right now!

Det får bli ett fett jävla OVER AND OUT, så jag inte kommer försent till svenskan. Att jag faktiskt skulle kunna sköta skolan hade jag Inte en aning om. Hoppet var ju över om det för inte länge sen..?

Wish me luck?