Att vara ensam. Eller?

Idag känner jag mig sliten.

Jag kommer ta på mig min kjol, min In Flames-tröja, mina stay-ups, Tobis 47-kängor och sen springa ut i snön, göra snöänglar, ligga i snön och röka, slappna av i kylan, gå in, ta en dusch och sen fortsätta skriva. Det är vad som existerar bakom mitt pannben iallafall. Verkligheten då?

I verkligheten sitter jag här i mina jeans, mitt linne, ovårdad och sjukligt kall. Frusen, borde dra täcket omkring mig, göra en kopp té men jag orkar inte. Blek med mörka ringar under ögonen och undrar hur fan någon som Tobi kan vilja ha mig nära när jag ser så sjuk ut som det går.

Det känns som mitt hjärta hoppar ett steg närmre huden, och snart kommer hoppa ur min kropp. Råttor som klöser sönder mina lungor, dimma i huvudet, återblickar från rakblad, skärsår, Djupa skärsår och ett förnöjt leende av lugn och ro efter min självtortyr.

Mina ögon känns tunga och det här är första gången som jag minns känslan av ensamhet, att vara övergiven, inte bli sedd, inte bli hörd.. Sen många år. Och jag vågar inte gå ut, inte ens för att ta en cigg. Jag kanske borde sova bort en tid av dagen?

Det här är första gången på många månader, sedan soc kom och krävde tvångsvård, som jag behöver en psykolog. Inte Maria, men någon annan. Någon som tänjer på gränserna. Någon som inte bara ger mig en timme, utan.. Tre timmar, två dagar i veckan, kanske mer.

Jag behöver mer.

Jag behöver...

Jag suckar rakt ut, tänker tillbaka på alla rakblad, alla tabletter, all alkohol, allt sex, men mest av allt... Allt make-pretend att allting är helt okej. Att lé fast hjärtat och själen gråter ut efter en famn som håller om en, tröstar, låter en prata, lyssna. Att inte vara ensam. Att inte vara isolerad. Att tillåta sig själv att vara svag, mjuk, skör, snäll, omtänksam.

Inte kall.

Jag kan inte, har aldrig kunnat, prata rakt ut om mina problem, och därigenom bearbetat allt. Jag har aldrig kunnat se andra som "lyssnare", har aldrig kunnat förlita mig på riktigt, till någon. Med Tobi tar jag ett steg i taget, jag förklarar saker som har vart jobbiga bit för bit och låter honom pussla ihop resten själv, eller bara låta det vara. Ibland märker jag att han stänger av men oftast lyssnar han. Han försöker inte råda mig, han försöker inte få mig att tänka annorlunda, han ställer inga frågor, utan bara låter mig berätta i lugn och ro.

Jag kan inte riktigt släppa ut gråten framför honom ännu, men det kommer jag nog. Sålänge jag inte tar till rakbladen igen. För det jag har hittat här, hos den här familjen, det är inte värt att förlora på grund av rakbladen eller tabletterna, det är inte värt att förlora för någonting. Tvärtom, jag skulle nog kunna kämpa fram all ork, allt blod, all svett för den här familjen, så mycket jag orkar och kan för att låta dom se hur pass bra jag mår av att vara i närheten, vara inkluderad, inte ignorerad.

Hur bra jag mår av att inte vara ensam längre.

A trip down memory-lane.

Vi hade det rätt bra tillsammans, där när vi tog dom där tabletterna.. Det var ju skadligt men ingen av oss insåg det, förrän det var nästan försent.

Både A och jag har börjat fly mer och mer. Jag har sett skymten av Åtvidaberg i några få ensamma dagar, A har sett Åtvidaberg mindre än mig. Är det mitt fel att du gör det, älskling?

För.. Man lär sig ju av mästaren.

Att kolla igenom hur svårt sjuka vi egentligen är... Att det inte finns någon utväg förrutom terapi är.. Hemskt! Jag är 20 år, diagnostiserad Borderline, före detta självskadeoffer, alkoholmissbrukare och före detta tablettmissbrukare. A, det var aldrig, ALDRIG ditt fel. Allt har alltid hängt på mina egna val.

Jag har inte träffat A på väldigt länge. Feels like forever. Jag är orolig. Har någonting hänt?

Jag vill tillbaka till Arvika, MED tabletter, med.. Allt som var förra året. Fast inte så mycket misär. Inte så mycket bråk. Inte så mycket.. Usch..

Det här är faktiskt första gången sen jag sattes ner på jorden lite mer som jag tänker på hur skönt det var att kedjeröka i sängen med ett varsitt glas cola och låta självmordstankarna ta över. Att försvinna ett tag..

En flykt. Den flykten har alltid funnits i min lägenhet. Med A.

Jag behöver té. Och en varm man bredvid mig. Eller, kanske en varm A.. Jag vet inte.

Ja, suget efter att skära och benzo finns fortfarande.

Lite alkohol, lite AIV, lite benzo, lite rus, lite rakblad och sen klarar jag ännu längre. Men jag är inte så jävla stark. För skulle någon stå med en näve full med tabletter så skulle jag svälja alla.

Nu återgår jag till sängen, jag kommer fundera igenom vad som egentligen hänt och vad anledningen är till att inte göra detta mot mig själv igen.

Länkar.

Jag lägger också in några låtar från Youtube som betyder mycket för tillfället.

http://www.youtube.com/watch?v=e0Qt5CKdoOY

http://www.youtube.com/watch?v=plGETDmXw5g&ob=av2e

http://www.youtube.com/watch?v=XQZcNzftyv4

http://www.youtube.com/watch?v=Wye6CygA0Lc

Inga ord, inga åsikter.

Vad gör man när man känner sig så jäkla vilsen?

Det är så mycket jag backar från, för att hålla andra nöjda och glada. Jag är trött på att känna att jag drar upp alla negativa känslor hos alla runt omkring mig. Jag är så trött.

Jag vågar inte ens skriva vad som är fel, det här borde vara ett ställe där jag kan lätta mina känslor, men jag kan inte. Jag är så fruktansvärt rädd. För jag vet hur många det finns som dömer.

Det finns så många som dömer, och kränker. Det var aldrig meningen att jag skulle bli likadan.
Det har hänt så mycket, att jag är så avtrubbad av det. Jag vet inte vad jag ska känna, hur jag ska agera, reagera, vad jag ska göra helt enkelt.

På bara ett års tid har så mycket blivit så fel. Och jag har alltid ansett att jag måste backa, i och med att mycket av det negativt som hänt har alltid, på ett eller annat sätt, vart mitt fel. Jag har alltid vart en negativ faktor i många personers vardag. Därför har jag valt att backa.

Jag skrev på bilddagboken om hur mycket och vad som ändrats, men jag vägrar att ge ett svar på varför, hur eller vad jag ska göra åt det. Jag bara anser att situationen är som den är. Varför ska jag klaga? Jag bör väl vara glad över det jag har?

Det lilla som finns kvar, jag vet inte riktigt om det är värt att kämpa för. Jag har så många trauman efter mig, mycket som har förstört, och idag är jag helt enkelt vilsen. Jag vet ingenting.

Som sagt: Jag är nog rätt avtrubbad.
Verkligheten känns långt bort, och jag känner mig så liten. Jag kan inte påverka.

Många gånger har jag ångrat vad jag gett för tips och råd, för oftast har dom påverkat andras vardag så pass att det har vart just dom tips och råd jag gett som har förstört. Så jag har valt att vara tyst.

Jag har valt att leva ett liv i tystnad. Att inte låta andra bli påverkade av mina ord. För jag orkar inte riktigt med att se hur besvikna andra blir när dom ser hur mycket jag har att berätta, och inte får en syl i vädret själva.

Jag tänker inte, på något sätt, vara den person som förstör andras glädje över min egen. Jag orkar inte vara den personen. Inte längre.

Så jag ger faktiskt upp den här kampen. Ingen kan säga att jag inte försökt, och nu är det dags att jag drar mig tillbaka.

Det är det jag gör. Jag tystar ner mig själv. För andras skull. Helt och hållet. Inte för att hålla mig själv glad, utan för att jag anser att det är det bästa för alla runt omkring mig.

Oavsett vilket har mina ord aldrig spelat någon roll.

"Ett dödsdatum och inte ens ett farväl."

"Varför ekar det barnröster i mitt huvud? Barnröster och min pappas skratt."

Det är så det börjar.
Frågor som aldrig har blivit besvarade.
Tankar kring vad som aldrig kunde vara.
Händelser som är oklara och..
Minnen som inte existerar.

Hela mitt huvud är ett stort kaos på grund av dig, pappa.
Jag önskar så innerligt att du kunde se allt av mig.
Både smärtan och glädjen. Smärtan efter vad du gjort, och glädjen över att veta att du existerar och att jag kanske existerar för dig.
Pappa, jag är ju din dotter. Varför gav du mig inga svar? Varför lät du mig aldrig vara ett barn från början? Och hur vågar du ens röra mina syskon på det sättet? Hur vågar du, pappa? Vad var din mening med det hela? Att krossa oss såsom du en gång blivit krossad? Att få oss att se din smärta, på precis samma sätt som du fick se din mors smärta? Fuck that, Fuck all smärta och Fuck you. Jag behövde dig aldrig. Eller?

Hur fan ska jag kunna fokusera just nu? Mitt huvud är ett stort virrvarr av frågor.
Ibland har jag bara sådan lust att skrika åt hela världen att fara och flyga. Men det gör jag inte, jag bara visar vad jag tänker. Automatiskt lyckas jag få många att backa när jag inte vill något mer.

Det har vart några helvetiska dagar, och jag har hela tiden suttit på gränsen till att brista ut i gråt. Varenda jävla dag sedan jag kom hem! Men.. jag har inte gråtit en enda gång. Jag har inte ens försökt. Jag har gett upp om att känna och jag har gett upp om att engagera mig, bli lycklig och glad, bli "frisk".

Då kommer den stora frågan: Sedan när har jag vart frisk? Kanske aldrig?
Jag kommer bara ihåg mig själv som sjuk från första början.
Oh yes, dom här problemen började inte "för något år sedan". Dom började så tidigt som jag kan minnas.
Och inte förrän nu har jag börjat inse vad som gjorde att Syster aldrig ville vara hemma. Inte förrän nu slår det mig att jag nog visste mer då än jag gör idag. Det förflutna och det förträngda är sådant jag får sota för idag. Men jag vågar inte släppa fram det.

Många ifrågasätter oftast vad som hänt och OM det ens hänt. Jag har tre ord till dessa personer: Mamma och Syster. Dom två allra viktigaste personer i mitt liv. Dom som haft störst inflytande på mig och dom som format mig till den person jag är idag. Dom som ÄR min familj, tillsammans med mina småsyskon. Och med detta vill jag då dra ett streck över min biologiska far som familjemedlem.

Jag kan skatta mig lycklig som har den relation som jag har till min familj idag. För några år sedan var jag närmare vissa, och längre bort från andra. Men min familj har aldrig försvunnit. Och det är någonting jag fått leva med, vare sig jag velat eller inte.

Ett till ärr börjar svullna upp igen, en till hudbit som svullnat. Varför blir det så? Det är väl onödigt, att det växer fram fler skavanker på mina armar, när dom redan är så fel som dom kan bli. Jag kan ju för fan inte skära någon mer stans, det finns inte plats. Den enda gången jag ser det är när jag är påverkad. Och det är då jag sitter i riskzonen för att skada mig själv igen.
Skada mig själv så illa att jag kanske.. Förblöder, eller något väldigt nära till döden kanske? Jag vet inte ens om det GÅR att skära så djupt så man förblöder. Det vore intressant att se.

Mina tankar ilar iväg och jag bara tuggar på nagelbanden, trots att det är äckligt och man hör så mycket om hur mycket bakterier som finns under huden. SKITER VÄL JAG I?!

Min Nune skickar sms, det får mig att bli lite lugnare. Jag blir borderline-ig av att inte höra av honom på många timmar. Sedan är det sanslöst att man kan fastna för någon så mycket som jag gjort för Nune. Det känns konstigt. Inte konstigt konstigt, men bra konstigt.

"Och hon skrattade så hon höll på att kissa på sig." Vart fan kommer dom orden ifrån? Och hur fan kan jag se mig själv som 7-åring ligga med huvudet i ditt knä, då du enbart hade kalsonger på dig? Vad hände egentligen den kvällen? Efter att jag somnat? Och hur somnade jag? Varför låg jag vaken filmen igenom när jag tyckte den var så tråkig?
Jag skrattade ju bara för att få dig att tro att jag tyckte om den. För jag ville inte kolla på någon tråkig ishockey.

Och planschen på LHC som jag fick när jag var 14, jag som skulle ge den till dig, signerad och allting. Men den gick sönder. Och jag blev så ledsen. Jag ville ju bara visa att jag brydde mig om dig, så liten som jag var.

Jag sparade en tablettask som luktade som din andedräkt när jag var 9. Den låg i min skrivbordslåda fram tills jag var 14. Bara så att jag hade någonting från dig.

Nu har jag ingenting. Alls. Ett dödsdatum och inte ens ett farväl.

När jag var mindre hade jag åtminstone hopp. Jag var orolig, men hade iallafall förhoppningar, om att ingenting var såsom alla sa att det var, att ingen smärta skulle kunna nå mig och att du skulle kunna vara så bra som jag ville tro.
I just wanted a father. To care. To be there for me. To love.

Vilken tur att jag vet bättre idag.

Nothing has changed.

It all just went away, på så många olika sätt.
Jag har ingen luft att andas och mina hjärtslag slår så ynkligt att min kropp knappt fungerar, att knappt jag fungerar.

Jag orkar inte prata med någon just nu. Jag behöver få vara ensam. Behöver få tänka.

Musiken ekar i bakgrunden. Vad ska jag ta mig till? Jag håller på att få sammanbrott på sammanbrott och väntar in tårarna, under tiden som råttorna klöser sönder min insida. Någon har tryckt ner en sten i halsen på mig och jag kan bara andas genom näsan.

Today is yet another day.

Min syster är borta, jag skulle behöva cigg och alkohol, varav jag inte har något av det. Jag funderar hela tiden på att ta till rakblad. Men jag orkar inte ens det. Jag orkar ingenting. Inte nu.

Jag vet inte om jag borde dunka huvudet i väggen tills jag svimmar, eller om jag borde lägga mig ner, lyssna på musik och sova. Jag vet inte.

Det är så svårt att ta itu med vardagen.
Det spelar ingen roll hur mycket du än kallar mig vän. Det gör lika ont ändå.
Jag har inte ändrat någonting. Inte ändrat namnen på dig, inte tagit bort bilderna på dig, inte raderat dig på något sätt alls. Allt är som det var förrut. Men ändå annorlunda.

Jag vill inte prata med någon, inte att någon rör vid mig, ingenting. Jag vill bara bli lämnad ifred.