Jag kommer ta på mig min kjol, min In Flames-tröja, mina stay-ups, Tobis 47-kängor och sen springa ut i snön, göra snöänglar, ligga i snön och röka, slappna av i kylan, gå in, ta en dusch och sen fortsätta skriva. Det är vad som existerar bakom mitt pannben iallafall. Verkligheten då?
I verkligheten sitter jag här i mina jeans, mitt linne, ovårdad och sjukligt kall. Frusen, borde dra täcket omkring mig, göra en kopp té men jag orkar inte. Blek med mörka ringar under ögonen och undrar hur fan någon som Tobi kan vilja ha mig nära när jag ser så sjuk ut som det går.
Det känns som mitt hjärta hoppar ett steg närmre huden, och snart kommer hoppa ur min kropp. Råttor som klöser sönder mina lungor, dimma i huvudet, återblickar från rakblad, skärsår, Djupa skärsår och ett förnöjt leende av lugn och ro efter min självtortyr.
Mina ögon känns tunga och det här är första gången som jag minns känslan av ensamhet, att vara övergiven, inte bli sedd, inte bli hörd.. Sen många år. Och jag vågar inte gå ut, inte ens för att ta en cigg. Jag kanske borde sova bort en tid av dagen?
Det här är första gången på många månader, sedan soc kom och krävde tvångsvård, som jag behöver en psykolog. Inte Maria, men någon annan. Någon som tänjer på gränserna. Någon som inte bara ger mig en timme, utan.. Tre timmar, två dagar i veckan, kanske mer.
Jag behöver mer.
Jag behöver...
Jag suckar rakt ut, tänker tillbaka på alla rakblad, alla tabletter, all alkohol, allt sex, men mest av allt... Allt make-pretend att allting är helt okej. Att lé fast hjärtat och själen gråter ut efter en famn som håller om en, tröstar, låter en prata, lyssna. Att inte vara ensam. Att inte vara isolerad. Att tillåta sig själv att vara svag, mjuk, skör, snäll, omtänksam.
Inte kall.
Jag kan inte, har aldrig kunnat, prata rakt ut om mina problem, och därigenom bearbetat allt. Jag har aldrig kunnat se andra som "lyssnare", har aldrig kunnat förlita mig på riktigt, till någon. Med Tobi tar jag ett steg i taget, jag förklarar saker som har vart jobbiga bit för bit och låter honom pussla ihop resten själv, eller bara låta det vara. Ibland märker jag att han stänger av men oftast lyssnar han. Han försöker inte råda mig, han försöker inte få mig att tänka annorlunda, han ställer inga frågor, utan bara låter mig berätta i lugn och ro.
Jag kan inte riktigt släppa ut gråten framför honom ännu, men det kommer jag nog. Sålänge jag inte tar till rakbladen igen. För det jag har hittat här, hos den här familjen, det är inte värt att förlora på grund av rakbladen eller tabletterna, det är inte värt att förlora för någonting. Tvärtom, jag skulle nog kunna kämpa fram all ork, allt blod, all svett för den här familjen, så mycket jag orkar och kan för att låta dom se hur pass bra jag mår av att vara i närheten, vara inkluderad, inte ignorerad.
Hur bra jag mår av att inte vara ensam längre.
