Jag har inget annat att säga än det som står i rubriken. För det är så det är. Det kryper under skinnet, och jag vet att jag inte borde skära, men just nu ser jag fan inget annat än bladen. Känns oerhört jobbigt att behöva gå iväg till skolan imorgon. Inget finns för mig där att hämta, förrutom kunskap, och det är inte direkt något jag söker just nu.
Jag önskar bara det fanns något sätt att försöka lugna ner mig på, för just nu håller jag på att bryta ihop. Avståndet mellan mig och Syster är så jävla långt trots att det snart är lördag och jag tycks inte kunna nå verkligheten på samma sätt som jag kunde förrut. Mitt känsloliv har vart helt bortdomnat sen första steget in i tåget från Enköping och jag lyckas inte få mig själv att känna mer än dom få gångerna jag är ute bland folk och tårarna bränner innanför ögonlocken.
Jag saknar någon att spendera min tid med, och just nu sitter jag bara och väntar på att ha sex med någon, bara för att dela något med någon. Det känns hemskt att man verkligen längtar efter någon på ett så äckligt sätt.
Jag tänker bojkotta sex och förhållanden, och framförallt kärlek. Jag ser ingen mening med det längre, så det kan lika gärna vara.
Nu har jag inte skrivit på hur länge som helst, och jag tänker inte ens efter just nu. Jag bara lyssnar på melodin från musiken som dunkar i mina öron, och behöver inte ens fokusera på det jag skriver eller min familj som springer omkring runt datorn. Jag måste få skriva och jag tänker inte låsa in någonting nu när jag har chans till att få det ur systemet.
Det känns jävligt ensamt här. Jag spenderar inte tiden här med någon annan än min mor och mina småsyskon, och inte ens då känns det som jag är en del av någonting.
Det känns inte som att den jag var menad för den här världen. Om jag ändå kunde... Lite bättre. Just nu går Manson på högsta volym, och jag längtar redan efter bladen och en dans med döden. En massa folk skriver på msn, såna som jag faktiskt tycker om, men inte fullt så mycket som jag skulle kunnat göra. Jag vill inte känna någon kärlek, så jag tillåter mig själv att hata mer och mer. "Det är ju jävligt onödigt" finns det folk som tänker. Men inte jag. Jag kan inte se någonting annat. Jag är ju så van vid att det är precis såhär det är.
Ensamheten har sitt stenhårda grepp om min hals och snaran dras åt mer och mer.
Låt mig se glitter och kärlek snart?
För just nu ser jag bara blod och tårar.
Om någon ändå kunde sjunga "Fix You" med Coldplay för mig för att visa att någon vill försöka laga det trasiga i mig.
Markus, jag saknar dig. <3
