"Baby, Darling, Älskling, Kalla det vad du vill."

Jag vet att jag är typ.. hopplöst förälskad i någon som sitter så långt bort. Jag är så fruktansvärt kär att jag tror att det sliter itu mitt hjärta att inte få vara med just den här pojken. Jag längtar efter närhet, som kommer att visas så himla väl snart. Snart, Vart ligger betydelsen i det?

Tiden går fortare och fortare, jag känner hur pulsen lämnar min kropp då jag får höra den motbjudande meningen: "Jag bor där uppe. Vill du komma förbi och dricka kaffe?". "Nej, jag tror inte det, dricker inte kaffe." Ser hur människan blickar upp på mig med ett frågetecken över huvudet och ler med sina äckligt gula tänder, väser fram: "Vad ska vi hitta på då då? Kanske ta en dusch tillsammans?" DITT JÄVLA ÄCKEL! Ser jag UT som någon som... Jag vet inte. Jag är bara allmänt sänkt idag.

Sänkt för.. Hur folk beter sig. Hur kan man ens ställa en sådan fråga?
Mitt hjärta stannar då jag får veta att gamla gubbar egentligen ser på mig som en knulldocka, för jag duger inte. Eller..?

Jag får ta och lita på min älskade OrkanVän, då han säger att det faktiskt är värt någonting. Mycket av det jag får höra från min älskade OrkanVän lyfter upp mig och.. Får mig att lé lite mer åt hur allt egentligen är. Hur pass misslyckat allt är.

Den här världen har aldrig vart tillräckligt vacker för mig, och det kommer jag stå fast vid fram tills den dagen jag ligger på min dödsbädd.

Har jag språkets gåva eller är jag bara ärlig? Något av det Är det, men jag vet inte vilket än.

Jag är ganska orolig för Syster.
Vart är hon?
Vad gör hon?
Hur är det med henne, egentligen?
Hur nära gränsen är hon just nu?

Om jag ändå kunde vara närmre, ge henne en kopp té, låta henne spotta ur sig allt det onda, istället för att blöda i tystnad. Syster, du är en del av mig och det tackar jag dig för, varje dag.

"In my mind
Blood drips from your eyes
A beautiful
Last goodbye"

Jag är kär, Sebastian! Så sjukt kär i dig!

VAD I HELVETE?!

Kul.. Verkligen.. KUL! Jag ska köra upp en kniv i röven på dig och sen dra långsamt så du blöder ur arslet, för det är DET du är värd just nu. Så jävla liten och patetisk!

Idag plågas jag av att inte kunna äta, det kommer liksom upp igen. Jag kan inte sätta i mig choklad, cola, mat, någonting.. För det kommer upp tillsammans med saliv igen. Tråkigt att ångesten ska vara så genomskinlig att den bara tar kål på en innifrån och ut.

Du är inte värd min tid!
Jag trodde verkligen Robin menade sanning. Bullshit! Bullshit! BULLSHIT!

Återigen, min kära vän.. har jag blivit psykiskt KNULLAD av människor. Dom låtsas vara så speciella, men sen visar det sig att dom är PRECIS Lika-JÄVLA-dana som alla andra.
Go fuck yourself!

Det är inte värt min tid. Jag tänker inte gå och undra Varför, hur, vad längre. Det tar upp för mycket av min tid. Du är inte värd min tid! Så försvinn!

Jag vet inte riktigt vem det här riktar sig emot. Är det Hon eller är det The Devil in Linde eller är det Dom eller är det bara.. Jag?

Jag får aldrig riktigt tid att fortsätta "Berättelsen om... Mig?". Det gör ont. Jag ville verkligen ge världen någonting. Istället får dom bara.. "Mig.."

Allt har liksom blivit suddigt sen jag skrev sist, ångesten trycker på innifrån, hotar att spränga mitt bröst och sen kommer längtan. Längtan efter att få höra till någonstans. Inte nere på golvet i korridoren.

Och så kom ångesten

Och så kom ångesten. Som ett knivhugg rakt i hjärtat, och det enda jag hör är "Ni kan komma och hämta mat nu." Att folk inte ser eller förstår.

Jag hoppas verkligen att det här ordnar sig snart, att jag får någon slags hjälp. Mina första prioriteringar just nu är pillren och alkohol, dock inte tillsammans. Först måste jag få supa bort all känsel, sen skära upp armarna och sen ta antidepp. Jag tror jag behöver hjälp?

Tragiskt att jag inte kommer på något att skriva, när så mycket snurrar i mitt huvud.

Jag saknar Robin, sen att han inte förstår är en annan femma.


Jag hoppas verkligen att det går över någon gång. Funderar på att knulla vettet ur Andreas eller så ikväll. Får ta och höra av mig, han är troligtvis onykter och säger knappast nej till sex. Dock blir han mer trögtänkt när han är onykter.

Lite kul egentligen. Jag är en patetisk människa i en patetisk värld. Jag passar in.

Hej, kom och hjälp mig?

Och sen blev det svart..

Okej.. Ska jag verkligen behöva bo i den här sunkhålan? Seriously. Jag flyttade nyss från Örebro, alla mina vänner, för att ordna upp min framtid, just HÄR av alla ställen. Det är inte speciellt rättvist! *lipa*

Det tog slut.
Ja.. Jag skickade sms till Emil, förklarade hela läget. Tråkigt nog har han inte ringt, inte svarat på sms:en jag skickat eller så. Jag vill verkligen försöka vara vän iallafall, och vill verkligen inte förlora Emil ur mitt liv. *Smutta ur Jolt-burken* Idag är egentligen enda dagen sen i lördags som jag orkat dra min feta röv ur soffan för att försöka ta mig någonstans, och det var enbart för jag var Tvungen att röra mig utanför hemmet under dagtid.

"The crack inside your fucking heart is me.
I wanna outrace the speed of pain for another day.
Lie to me, cry to me, give to me
I would
Lie with me, die with me, give to me
I would
Keep all your secrets wrapped in dead hair always"

Snälla någon... Säg att blixten slår ner i huvudet på mig, så jag slipper, Slipper, SLIPPER gå igenom skolans dörrar, för att sen bli uttittad av alla som en gång gjort mig illa.
Snälla.. Låt mig slippa!

Jag saknar folk.
Känner mig oerhört ensam, och det enda som visar att jag inte är det, är kontakten med min syster, mina vänner över sms och sen.. Inget mer.
Jag tror jag kommer dö långsamt direkt när jag sätter min fot innanför min framtida lägenhet.

Det är något jag ser fram emot. Min lägenhet, med två katter, jag slipper allt spring av folk, kan fullkomligt Skita i om det är så att någon inte tycker att jag ska röka inne, supa varje kväll eller what so ever. Jag kommer iallafall få vara ifred, få skära mig ifred, skada mig själv ännu mer ifred..

Så hur ska jag göra? Vill jag egentligen vara ensam? Vågar jag? Kan jag? Vill jag?
I´ll tell you this much: Ja, klart jag kan. Klart jag vill. Klart jag... Vågar?

Jag har inte så mycket mer att skriva. Kommer inte riktigt på någon fortsättning på "Historien om... Mig?" men jag kämpar. Dom flesta tankarna kommer upp på natten, och just nu försöker jag bara hålla ut tills den dagen jag ser ljuset gå emot mig. Jag försöker vara trevlig, inte käfta, inte prata för mycket, låtsas vara engagerad, men till vilken nytta? Det enda jag ser är rakblad och ställen där man kan dö. Snart ska jag hoppa.

Den enda trösten jag har är att få sitta på balkongen, kedjeröka, dricka té och höra på Mansons vackra musik ur högtalarna, dunkandes i mig, låta mig ta åt mig av alla noter av självmord, ensamhet, Glitter.

Who is there to trust?

Ångest, rakblad och beroende.

Jag tror jag fallit lite mer sedan förrut. Styrkan jag hade förrut har liksom på något sätt försvunnit, jag ser inte allt ur samma ögon som jag såg det förrut. Jag ser inte vart lyckan är, vart tilliten är och vart hjälpen finns. Jag vågar inte kasta mig ut i livet för att söka efter något som ändå redan krossat mig.

Jag tror inte jag vill det här livet längre. Iallafall inte hundraprocentigt. Allt är ett stort kaos, ingenting känns längre bra och jag längtar efter kvällen, då jag får lägga mig och sova en stund till. Då jag slipper att tänka på allt och då jag kan försöka undgå tanken om att det ligger rakblad överallt, som skadar, ärrar, får mig att blöda. Jag försöker kontrollera, men hur kan det vara så lätt när man har det i huvudet hela tiden?

Ångesten har precis krossat mig till den grad att jag funderar på att verkligen avsluta dagen med en kyss från dom vassa. Jag funderar på om det ens är någon som kommer läsa det här när jag är död? Är det någon som kommer minnas mig?

Har jag någonsin vart ärlig? Halvt, kanske. Jag har bara kunnat visa vem jag är genom kodat språk med hjälp av min mask som jag bär. Mina inre spärrar sätter stopp för att visa vad jag egentligen tänker på.

Emil är en stor hjälp för mig. Han krossar mina murar lite, låser upp en del spärrar och blåser bort ångesten bit för bit med sitt sockervadd till andetag. Hittills har jag inte sett någon göra det för enbart min skull, utan att ens kanske vara medvetna om att dom gör det.
Emil är en stor hjälp för mig.

Mina ben är fyllda med svarta fyrkanter.
Nej, det är inga hallucinationer. Det är så det är, för jag har mina nät på mig idag. Dom bröts itu mellan mina ben idag, ett långt streck rakt över blev det. Snart kommer allt blottas på mig. Jag kommer att blottas. Jag är livrädd för att blottas. Jag tror jag kommer stänga in mig mer. Det är i instängdheten som tryggheten ligger. Man slipper blotta sig själv och försöka förlita sig på någon, när smärtan ändå kommer hugga en i ryggen. Mona är smärtan som man vill bli av med.

Jag har alltid haft svårt för att säga nej. Tanken om att "Kan jag så Måste jag" har alltid funnits där. Det har resulterat i en hel del positiva lägen. Men det negativa överväger det positiva, som vanligt. Det får folk att se mig som en pådrivande person som aldrig ger upp, men ack så fel dom har. Att dom inte ser att jag driver mig själv mot stupet.
Tänk om jag redan har gett upp?

Min livsglädje är suttad åt helvete och jag vet inte längre vart mitt självförtroende är. Långt bort DÄR någonstans *peka bort mot avgrunden*. Jag är dum i huvudet. Har inte ens en aning om när min bäbis är född. Borde man inte, som bra mamma, komma ihåg det? Vissa dagar blir inte ens kattlådan rengjord. Men han får ju springa ute, det kanske inte behövs?

Tvångstankar är väldigt jobbiga när jag en del gånger måste gå till vissa ställen utan att förklara varför, kan inte vänta med att komma dit jag ska utan att kunna förklara varför, är för rädd att missa utsatta tider utan att kunna förklara varför, mitt under en resa drar alla muskler ihop sig och jag måste av, rastlöshet och ångesten sätter in på grund av för många "Måste-tankar". Allt detta, bara under loppet av en timme. Hur ska tågresan gå imorgon, om jag inte slappnar av ordentligt och håller musklerna i styr?

Allt som sker tar kål på min energi. Det finns liksom ingen energi över till att glädjas för någonting. Jag lever på andras lycka, men den försvinner så fort ensamheten kryper sig på. Jag funderar på att rygga tillbaks, möta dom vassa med kärleksfulla kyssar och låta järnet fylla min mun, likt en penetrerande penis i en uttöjd vagina, som tömer sig på alla små delar av innehållet i pungen. Det där "åååh"-et som kommer då en man blir hundra procentigt full av sig själv och nöjd med att han fått sin vilja igenom. Men varför döma män för sin lycka att få komma, känna hur skönt det är, när jag själv blir extatisk av att skadas på det sätt jag gör?

Mitt psyke är utbränt sen lång tid tillbaka.

Historien om... Mig? Del 2.

Jag ville fortsätta om mig själv då jag märkte att jag snittade upp armen lite för djupt. Det ömmar i hela armen just precis som jag skriver detta och det känns sådär som det kändes när man fick stelkrampssprutan i femman eller vad det var, ni kommer ihåg? Vissa beroenden är ganska jobbiga att ta itu med.

Jag drar igen dörren för att ingen ska komma in och se min nysnittade arm, just för att jag ska få koncentrationen tillbaka att uttrycka mig så bra som möjligt under tiden jag nu sitter och skriver här och visar att jag vill vara ifred.

När började självskadebetéendet?
Jag gick i sjuan. Jag var elva, på väg att fylla tolv när jag märkte att det finns ju rakblad. Ungefär vid den här tidpunkten hade mitt inre kaos börjat stråla ut mot hjärtat och jag blödde igenom näsan, munnen, öronen, ögonen, bröstvårtorna och underlivet då depressionen hade satt igång. Jag tillät mig själv att blöda från ytterligare snitt på armarna också. Jag tror det var runt den här tiden jag också fick min mens.

Kan mensen ha påverkat det psykiska illamåendet jag började genomgå?
Jag tror det. Enligt det jag har läst om mens och så vidare är att man kan bli lite nedstämd av mensen. Men med den depressionen, var det ju knappast någon nedstämdhet? Varför ville ingen se vid första snittet? Varför gjorde dom ingenting för att förändra mitt tänkande innan det var försent, som det är idag när jag nu har dessa ärr på armarna och vill sluta?

Varför såg ingen?
Jag antar att dom inte ville se. Min frånvaro i skolan ökade och jag insåg själv inte hur mycket jag stupade. Allt gick ut på att trotsa mig själv och alla andra på ett genomslående sätt, oavsett vad jag skulle behöva göra så skulle jag chockera folk mer och mer under tiden jag levde och Det var något som var helt säkert. Oavsett om jag skulle såra mig själv eller andra så skulle jag se till att göra mig själv sedd, på ett eller annat sätt och jag tror att det krossade folk ganska hårt. Skulle jag se en trettonåring göra saker som jag gjorde, skulle det nog krossa mig, hjälplösheten som tar över hos en vuxen kan inte vara lätt att genomgå.

Hur såg det undangömda och "hemliga" ut?
Jag började väldigt tidigt, vid slutet av 13-årsålder, missbruka sex och sexuella delar som en vuxen person. Jag tänkte inte efter när det gällde killar eller män i vissa lägen. Jag såg bara att jag kunde finna någon slags tröst i närheten av en penetrerande penis i mig och att få ligga på axeln efteråt medans man log åt att killen eller mannen verkligen inte förstod at det var Jag som precis hade knullat Dom på deras känslor och inte tvärtom.

Under den här tiden brast det. Kaoset mellan mig om mamma hade satt igång och många gånger förstod jag inte att det var mitt betéende som var orsaken till det från första början. Det var verkligen om allt mellan himmel och jord, jag ifrågasatte saker som jag bara kunde få svar på då hon var riktigt arg. Mina syskon satt i mitten och visste troligtvis inte vad dom skulle göra. Bråk blev liksom vardag och jag visste inte riktigt, kanske precis som dom andra i familjen, hur jag skulle handskas med vardagen. Mitt "glada jag" försvann mer och mer efter tiden och det enda som höll mig vid liv i den kvävande hålan jag levde i var min storasyster. Hon var den som vissa morgnar fick upp mig ur sängen och sa åt mig att hon behövde mig i skolan den dagen. Eftersom både hon och jag hade det ganska risigt med vänskapen i skolan så ansåg jag att jag gjorde rätt mot både henne och mig i att lyda henne, vara hennes lillasyster och gå efter hennes ord. Storasysters ord är lag och så har det vart enda sen dess. Idag är vi oense om en del saker, men vi är så tighta att inte ens den kommande domedagen ska få hålla oss ifrån varandra. Vi har ju haft våra upp- och- nergångar sinsemellan, men vi har nog lyckats ta oss igenom det, Tillsammans.

Bråken fortsatte, och jag försatte mig i sitser då jag skadade mig själv för att undgå ångest och vardagsproblem, som bråk med min mamma, eller mina syskon, fejder i skolan, misslyckanden i plugget. Jag har alltid vart rätt smart, fick höra det ofta. Smart, snabblärd och snabbtänkt. Idag ångrar jag att jag inte tog vara på det, men jag ser också fler möjligheter idag än jag gjorde då.

På fritiden, utöver detta kaos jag levde i, vad gjorde jag då?
Jag hade ju främst en vän, som jag förlitade mig på. Jag tyckte verkligen hon var främmande, både hon och hennes livsstil, tills jag lärt känna henne lite närmre. Vilka problem hon hade vill jag inte gå in på, det skulle inte vara rättvist av mig att skriva ner precis allt om henne, men likt alla andra vänskapsrelationer jag haft med inte för många andra innan så var hon bara då. Jag kände det på mig och jag visste nästan att jag inte kunde förlita mig till henne 100%. Det höll inte i längden. Idag har jag inte hört av henne sedan jag var 15 år.

Hon var mycket hemma hos mig och vi såg på tv, spelade kort, lyssnade igenom gamla skivor, satt barnvakt och allt sånt. Vi var knappt hemma hos henne, på grund av hennes situation hemma. Hon vågade inte förlita sig så pass mycket på mig. Precis som jag inte vågade öppna mig för henne så pass mycket att hon egentligen, till och med efter fem år, inte känner mig tillräckligt för att kunna beskriva min insida. Hon kanske beskriver mig som "snäll och trevlig", men inget mer än så.

Historien om... Mig? Del 1.

Precis som alla historier har en början så hade sorgligt nog mitt liv som mig också det. Jag blev på något sätt blev till. Varför kunde jag inte vara en av fem miljoner spermier som dog den dagen? Varför kunde dom inte strypt mig med kondom?
Sometimes I wish they would have.

Efter början så kommer jag till världen efter nio månaders liggande i min morsas mage. Jag kom ut och "åh, så frisk" jag var enligt dom.

Det här är alltså bara fakta. Något som alla vet att det går till så. På samma sätt, fast ändå så olika. Vad är skillnaden mellan mig och dig när det gäller att komma ut ur mammas mage?
Det som ska komma härnäst är nog också något alla vart med om: Dom närmsta tre åren kommer man inte ihåg någonting, hjärnan är inte tillräckligt utvecklad för att ta åt sig, men lära sig. Konstigt, right?

Sen kommer det första minnet: jag hittar en huggorm på muren vid vårt dåvarande hus. Säger till pappa att det ligger en orm där. Han låter den vara, drar valsen om att ormen är räddare för oss än vi för den, och att den bara solar.

Sen så stannar liksom mitt minne upp, jag har förträngt allt förrutom några fåtal minnen från dess att jag fyllt tre tills dess att jag fyllt elva, dock inte alla, men väldigt många. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var då mamma och pappa skiljde sig, inte ens varför, men jag kommer ihåg.. Ja, vad kommer jag ihåg?

På grund av alla förträngda minnen, kunde dom inte skjutit huvudet av mig vid runt tio års ålder som vissa föräldrar faktiskt gör? Kunde dom inte ha strypt mig med kondomen som dom likagärna kunde ha använt just den där kvällen när jag blev till?

När jag var runt tolv, då insåg jag vad livet var om, men förstod ändå ingenting. Jag förstod mycket mer än dom flesta i min ålder. Jag var redan lockad till alkohol, cigaretter och droger, dom två förstnämnda upplevde jag ett och ett halvt år efter det att jag fyllt tolv, sistnämnda: jag började missbruka benso vid 18 års ålder.

Det var även vid tolv års ålder jag tryckte in en tungstav i läppen, såg inte helt klokt ut men vad gör man inte för uppmärksamhet om man kände som jag gjorde då? Sminket var extremt till skillnad från mina små, unga ögon och kläderna var nog till och med helsvarta ett tag, likt mitt hår som jag också färgat helsvart. Att morsan inte sa ifrån redan då är ett mysterium för mig till och med idag. Det var inte långt tidigare som jag drogs ner i en depression som skulle göra sig påmind varenda dag fram tills idag.

Allt är liksom ihoptryckt till en enda stor smörja från då och jag vet inte vart jag ska börja. Jag är tvungen att göra en lista i Wordpad för att få ihop det och det är knappt så det fungerar att skriva om det då.