Både A och jag har börjat fly mer och mer. Jag har sett skymten av Åtvidaberg i några få ensamma dagar, A har sett Åtvidaberg mindre än mig. Är det mitt fel att du gör det, älskling?
För.. Man lär sig ju av mästaren.
Att kolla igenom hur svårt sjuka vi egentligen är... Att det inte finns någon utväg förrutom terapi är.. Hemskt! Jag är 20 år, diagnostiserad Borderline, före detta självskadeoffer, alkoholmissbrukare och före detta tablettmissbrukare. A, det var aldrig, ALDRIG ditt fel. Allt har alltid hängt på mina egna val.
Jag har inte träffat A på väldigt länge. Feels like forever. Jag är orolig. Har någonting hänt?
Jag vill tillbaka till Arvika, MED tabletter, med.. Allt som var förra året. Fast inte så mycket misär. Inte så mycket bråk. Inte så mycket.. Usch..
Det här är faktiskt första gången sen jag sattes ner på jorden lite mer som jag tänker på hur skönt det var att kedjeröka i sängen med ett varsitt glas cola och låta självmordstankarna ta över. Att försvinna ett tag..
En flykt. Den flykten har alltid funnits i min lägenhet. Med A.
Jag behöver té. Och en varm man bredvid mig. Eller, kanske en varm A.. Jag vet inte.
Ja, suget efter att skära och benzo finns fortfarande.
Lite alkohol, lite AIV, lite benzo, lite rus, lite rakblad och sen klarar jag ännu längre. Men jag är inte så jävla stark. För skulle någon stå med en näve full med tabletter så skulle jag svälja alla.
Nu återgår jag till sängen, jag kommer fundera igenom vad som egentligen hänt och vad anledningen är till att inte göra detta mot mig själv igen.
