"Ett dödsdatum och inte ens ett farväl."

"Varför ekar det barnröster i mitt huvud? Barnröster och min pappas skratt."

Det är så det börjar.
Frågor som aldrig har blivit besvarade.
Tankar kring vad som aldrig kunde vara.
Händelser som är oklara och..
Minnen som inte existerar.

Hela mitt huvud är ett stort kaos på grund av dig, pappa.
Jag önskar så innerligt att du kunde se allt av mig.
Både smärtan och glädjen. Smärtan efter vad du gjort, och glädjen över att veta att du existerar och att jag kanske existerar för dig.
Pappa, jag är ju din dotter. Varför gav du mig inga svar? Varför lät du mig aldrig vara ett barn från början? Och hur vågar du ens röra mina syskon på det sättet? Hur vågar du, pappa? Vad var din mening med det hela? Att krossa oss såsom du en gång blivit krossad? Att få oss att se din smärta, på precis samma sätt som du fick se din mors smärta? Fuck that, Fuck all smärta och Fuck you. Jag behövde dig aldrig. Eller?

Hur fan ska jag kunna fokusera just nu? Mitt huvud är ett stort virrvarr av frågor.
Ibland har jag bara sådan lust att skrika åt hela världen att fara och flyga. Men det gör jag inte, jag bara visar vad jag tänker. Automatiskt lyckas jag få många att backa när jag inte vill något mer.

Det har vart några helvetiska dagar, och jag har hela tiden suttit på gränsen till att brista ut i gråt. Varenda jävla dag sedan jag kom hem! Men.. jag har inte gråtit en enda gång. Jag har inte ens försökt. Jag har gett upp om att känna och jag har gett upp om att engagera mig, bli lycklig och glad, bli "frisk".

Då kommer den stora frågan: Sedan när har jag vart frisk? Kanske aldrig?
Jag kommer bara ihåg mig själv som sjuk från första början.
Oh yes, dom här problemen började inte "för något år sedan". Dom började så tidigt som jag kan minnas.
Och inte förrän nu har jag börjat inse vad som gjorde att Syster aldrig ville vara hemma. Inte förrän nu slår det mig att jag nog visste mer då än jag gör idag. Det förflutna och det förträngda är sådant jag får sota för idag. Men jag vågar inte släppa fram det.

Många ifrågasätter oftast vad som hänt och OM det ens hänt. Jag har tre ord till dessa personer: Mamma och Syster. Dom två allra viktigaste personer i mitt liv. Dom som haft störst inflytande på mig och dom som format mig till den person jag är idag. Dom som ÄR min familj, tillsammans med mina småsyskon. Och med detta vill jag då dra ett streck över min biologiska far som familjemedlem.

Jag kan skatta mig lycklig som har den relation som jag har till min familj idag. För några år sedan var jag närmare vissa, och längre bort från andra. Men min familj har aldrig försvunnit. Och det är någonting jag fått leva med, vare sig jag velat eller inte.

Ett till ärr börjar svullna upp igen, en till hudbit som svullnat. Varför blir det så? Det är väl onödigt, att det växer fram fler skavanker på mina armar, när dom redan är så fel som dom kan bli. Jag kan ju för fan inte skära någon mer stans, det finns inte plats. Den enda gången jag ser det är när jag är påverkad. Och det är då jag sitter i riskzonen för att skada mig själv igen.
Skada mig själv så illa att jag kanske.. Förblöder, eller något väldigt nära till döden kanske? Jag vet inte ens om det GÅR att skära så djupt så man förblöder. Det vore intressant att se.

Mina tankar ilar iväg och jag bara tuggar på nagelbanden, trots att det är äckligt och man hör så mycket om hur mycket bakterier som finns under huden. SKITER VÄL JAG I?!

Min Nune skickar sms, det får mig att bli lite lugnare. Jag blir borderline-ig av att inte höra av honom på många timmar. Sedan är det sanslöst att man kan fastna för någon så mycket som jag gjort för Nune. Det känns konstigt. Inte konstigt konstigt, men bra konstigt.

"Och hon skrattade så hon höll på att kissa på sig." Vart fan kommer dom orden ifrån? Och hur fan kan jag se mig själv som 7-åring ligga med huvudet i ditt knä, då du enbart hade kalsonger på dig? Vad hände egentligen den kvällen? Efter att jag somnat? Och hur somnade jag? Varför låg jag vaken filmen igenom när jag tyckte den var så tråkig?
Jag skrattade ju bara för att få dig att tro att jag tyckte om den. För jag ville inte kolla på någon tråkig ishockey.

Och planschen på LHC som jag fick när jag var 14, jag som skulle ge den till dig, signerad och allting. Men den gick sönder. Och jag blev så ledsen. Jag ville ju bara visa att jag brydde mig om dig, så liten som jag var.

Jag sparade en tablettask som luktade som din andedräkt när jag var 9. Den låg i min skrivbordslåda fram tills jag var 14. Bara så att jag hade någonting från dig.

Nu har jag ingenting. Alls. Ett dödsdatum och inte ens ett farväl.

När jag var mindre hade jag åtminstone hopp. Jag var orolig, men hade iallafall förhoppningar, om att ingenting var såsom alla sa att det var, att ingen smärta skulle kunna nå mig och att du skulle kunna vara så bra som jag ville tro.
I just wanted a father. To care. To be there for me. To love.

Vilken tur att jag vet bättre idag.