Dåså.. Då var det dags för långutflykt till mormor och morfar.. Vi är väl där tills på lördag-söndag någon gång.. Eftersom jag inte fått tag i Chris eller Staffan så säger jag det här och hoppas på att dom läser det här.. Mhm.. :)
Aww.. Och Chris som skulle ringa mig när han kommit hem. Och han är ju hos Jea nu ju.. >_<
Damnit.. Ah well...
Nu har jag iallafall meddelat det, jag kommer inte ha någon täckning hos dom, så jag lämnar mobilen avstängd och hemma.
Baii.
måndag, juli 20, 2009
tisdag, februari 17, 2009
Praktik, arbetssökande, känslor och självhat.
Det var i Måndags som min praktik började. Äntligen har jag något att göra på dagarna, jag slipper sitta still och bara glo in i väggen, samtidigt som alla mina tankar angående mig själv och allt som händer runt omkring försvinner lite lätt.
I morse vaknade jag av att jag var enormt klibbig av svett över hela kroppen. Jag märkte efter att jag vaknat ett flertal gånger att jag och Peter ju faktiskt låg under två täcken, han utan dom och jag med dom. Vid ungefär halv fyra, då både han och jag vaknade smekte jag honom lite lätt över huvudet och sedan smög jag ur mig frågan: "Ska du ha en kopp té sen när du vaknar?" Såklart blev det ett "Ja" till svar, eftersom jag vart så duktig under två månaders tid att jag fått honom att faktiskt tycka té är gott. Duktiga lilla jag. *Tumme upp på mig.*
Jag märkte också, då jag låg i sängen och vred och vände på mig, att alla tankar kring hur praktiken går och hur jag ser på mig själv är fruktansvärt extrema. Delvis förhoppningar om att kanske få stanna kvar på min praktikplats på Överskottsbolaget, och delvis mitt självhat som speglar sig i mina ärr på armarna. Tur för mig att jag som Peter sa har "väldigt bra läkekött".
På tal om min praktik: Jag mår jättebra när jag är där, but then again... Jag har ju bara vart där en dag än så länge. Alla var jättetrevliga, och jag hoppas verkligen att jag sköter mig så pass bra att jag får vara kvar där. Annars får det väl bli McDonalds.
Nu, tyvärr, hinner jag inte skriva så mycket mer än såhär, eftersom min buss går vid åtta, och jag är trots allt My. Det tar ju faktiskt tid för mig att bygga upp min ork och lust att gå iväg, mitt minne sviktar ju, och jag måste verkligen våga mig iväg till bussen för att ens komma till min praktik som jag lovat att jag ska klara av nu, varenda dag i två månaders tid. Lättare sagt än gjort.
Anyways... Wish me luck. Paniken börjar komma och jag tror nog det får bli att popp some pills snart.
Avslutar med en litet del ur en låt med P.O.D, som har ekat i mitt huvud sedan jag vaknade:
"She was only twelve
She was given the world with every chance to excel
Hang with the boys and hear the stories they tell
She might act kinda proud but no respect for herself
She finds love in all the wrong places
The same situations just different faces
Changed up her pace since her daddy left her
Too bad he never told her she deserved much better."
Have a nice day. Baii. :)
I morse vaknade jag av att jag var enormt klibbig av svett över hela kroppen. Jag märkte efter att jag vaknat ett flertal gånger att jag och Peter ju faktiskt låg under två täcken, han utan dom och jag med dom. Vid ungefär halv fyra, då både han och jag vaknade smekte jag honom lite lätt över huvudet och sedan smög jag ur mig frågan: "Ska du ha en kopp té sen när du vaknar?" Såklart blev det ett "Ja" till svar, eftersom jag vart så duktig under två månaders tid att jag fått honom att faktiskt tycka té är gott. Duktiga lilla jag. *Tumme upp på mig.*
Jag märkte också, då jag låg i sängen och vred och vände på mig, att alla tankar kring hur praktiken går och hur jag ser på mig själv är fruktansvärt extrema. Delvis förhoppningar om att kanske få stanna kvar på min praktikplats på Överskottsbolaget, och delvis mitt självhat som speglar sig i mina ärr på armarna. Tur för mig att jag som Peter sa har "väldigt bra läkekött".
På tal om min praktik: Jag mår jättebra när jag är där, but then again... Jag har ju bara vart där en dag än så länge. Alla var jättetrevliga, och jag hoppas verkligen att jag sköter mig så pass bra att jag får vara kvar där. Annars får det väl bli McDonalds.
Nu, tyvärr, hinner jag inte skriva så mycket mer än såhär, eftersom min buss går vid åtta, och jag är trots allt My. Det tar ju faktiskt tid för mig att bygga upp min ork och lust att gå iväg, mitt minne sviktar ju, och jag måste verkligen våga mig iväg till bussen för att ens komma till min praktik som jag lovat att jag ska klara av nu, varenda dag i två månaders tid. Lättare sagt än gjort.
Anyways... Wish me luck. Paniken börjar komma och jag tror nog det får bli att popp some pills snart.
Avslutar med en litet del ur en låt med P.O.D, som har ekat i mitt huvud sedan jag vaknade:
"She was only twelve
She was given the world with every chance to excel
Hang with the boys and hear the stories they tell
She might act kinda proud but no respect for herself
She finds love in all the wrong places
The same situations just different faces
Changed up her pace since her daddy left her
Too bad he never told her she deserved much better."
Have a nice day. Baii. :)
torsdag, februari 12, 2009
Panic.
Så då har det hänt igen. Strax efter att Peter slocknade så kröp paniken innanför huden på mig. Jag kände att det finns inget annat val än att släppa ut den, men redan när tanken kom så slog det mig också att det här kommer såra massa folk något oerhört. Då kom ilskan över att vara jag och rätt vad det var satt jag där och skar i mig själv igen, samtidigt som tårarnas salta smak smekte både min tunga och dom äckligt färska såren. Den enda tanken som fanns just då var:
"Mer, mer, ge mig mer sår, mer blod, få det att försvinna, töm mig på det, paniken tar över, ta bort den!"
Fan också! jag som klarat mig i ungefär en månad. Nej! Usch! Hur ska jag förklara för Peter? Eller mamma? Eller Syster? Eller Najja, att jag gjorde det jag bad henne att inte göra? Hur ska jag kunna förklara?
Just nu hatar jag mig själv mer än någonsin och skuldkänslorna är för många för att orka ta itu med. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller hur jag ens ska kunna förklara det här valet som nyligen gjorts. Allt verkade ju gå så bra, fram till fem minuter efter att Peter somnat. Raka vägen in på toaletten och släppa ut allt på ett sånt hemskt sätt. Hur patetiskt är inte det?
Jag önskar bara att alla rakblad i världen försvann. Jag ville ju inte egentligen, men det bara blev så. Frustrationen, hatet och paniken tog över stenhårt, och vad ska man göra då när det enda man vet att man kan göra för att underlätta är att skära?
Det hemskaste var att den här gången blev det för mycket, för djupt, så pass djupt att smärtan domnade bort på en gång. Det sved inte ens. Och ändå, nu en halvtimme senare kommer jag inte på något annat att göra än att ta en kopp choklad och kedjeröka medans jag är nerbäddad i soffan framför teveshop.
Men jag vill ändå träffa Sanna idag! Det är viktigt! Sanna är viktig! En väldigt nära vän till mig, som vet väldigt mycket om mig. Sanna är speciell för hon är... Stark, Ärlig, Modig och... Troligtvis världens bästa mamma. Jag tycker om den tjejen, inget tvivel om saken!
Men hur ska jag nu gå tillväga? Mitt psyke säger nej, min kropp säger nej, men min vilja säger ja. Jag vill ta en kopp té, se någon ny person. Försvinna från lägenheten ett tag, tillsammans med min älskade Peter.
Snälla, rara, söta, underbara Peter. Backa inte nu. Jag behöver dig för att själv finna styrka! Jag behöver dina ord, ditt léende, ditt skratt, DIG! Jag behöver dig, och nästa gång lovar jag att skrika rakt ut att det är något fel. Jag behöver din famn, älskling, för att se allt värdefullt i världen. Snälla... Lämna mig inte nu.
Den här gången blev besvikelsen bara för stor för mig att hantera.
"Mer, mer, ge mig mer sår, mer blod, få det att försvinna, töm mig på det, paniken tar över, ta bort den!"
Fan också! jag som klarat mig i ungefär en månad. Nej! Usch! Hur ska jag förklara för Peter? Eller mamma? Eller Syster? Eller Najja, att jag gjorde det jag bad henne att inte göra? Hur ska jag kunna förklara?
Just nu hatar jag mig själv mer än någonsin och skuldkänslorna är för många för att orka ta itu med. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller hur jag ens ska kunna förklara det här valet som nyligen gjorts. Allt verkade ju gå så bra, fram till fem minuter efter att Peter somnat. Raka vägen in på toaletten och släppa ut allt på ett sånt hemskt sätt. Hur patetiskt är inte det?
Jag önskar bara att alla rakblad i världen försvann. Jag ville ju inte egentligen, men det bara blev så. Frustrationen, hatet och paniken tog över stenhårt, och vad ska man göra då när det enda man vet att man kan göra för att underlätta är att skära?
Det hemskaste var att den här gången blev det för mycket, för djupt, så pass djupt att smärtan domnade bort på en gång. Det sved inte ens. Och ändå, nu en halvtimme senare kommer jag inte på något annat att göra än att ta en kopp choklad och kedjeröka medans jag är nerbäddad i soffan framför teveshop.
Men jag vill ändå träffa Sanna idag! Det är viktigt! Sanna är viktig! En väldigt nära vän till mig, som vet väldigt mycket om mig. Sanna är speciell för hon är... Stark, Ärlig, Modig och... Troligtvis världens bästa mamma. Jag tycker om den tjejen, inget tvivel om saken!
Men hur ska jag nu gå tillväga? Mitt psyke säger nej, min kropp säger nej, men min vilja säger ja. Jag vill ta en kopp té, se någon ny person. Försvinna från lägenheten ett tag, tillsammans med min älskade Peter.
Snälla, rara, söta, underbara Peter. Backa inte nu. Jag behöver dig för att själv finna styrka! Jag behöver dina ord, ditt léende, ditt skratt, DIG! Jag behöver dig, och nästa gång lovar jag att skrika rakt ut att det är något fel. Jag behöver din famn, älskling, för att se allt värdefullt i världen. Snälla... Lämna mig inte nu.
Den här gången blev besvikelsen bara för stor för mig att hantera.
onsdag, februari 11, 2009
Sometimes i just feel like... Shit...
En ny dag, med nya eventuella planeringar. Just nu känner jag dock inte för att göra någonting, förrutom att dra mig ner på stan, dricka en kopp té med Sanna och kanske Peter, få prata om vad som helst som inte rör sig kring hur jag eller någon annan mår.
Jag känner att orken försvinner för fort just nu, och jag vill bara gå och sova.
Jag vet inte riktigt hur jag ska göra. Blir det stan eller sängen? Jag vet själv om att jag behöver komma ut, men idag vill jag bara isolera mig med film, musik, en ganska hemsk bok och närheten från katterna och min älskade Peter.
Förhoppningsvis tillåter jag mig själv att tänka klart och försöka vakna till, vara vid medvetande och försöka hänga med idag. För idag är en ganska tuff dag. Jag vaknade kring halv fyra. Varför var jag då så dum som inte försökte sova i ungefär två timmar till?
Har precis tagit medicinerna, och dom gör mig så oerhört trött. Energin försvinner väldigt fort, men jag känner att jag behöver få sätta mig i ett hörn nere på kafét med Sanna och Peter och bara mysa ihop mig tillsammans med dom och den lilla fisen som Sanna tryckte ut för ett tag sen. Bäbisen med andra ord.
Fast först och främst måste jag orka mig bort till min kära mor för att ringa Lotta på AME. Vad ska jag säga till henne? Jo.. Hon ska få numret till Per på Överskottsbolaget och sen ska jag fråga vad som gäller angående att söka jobb. Förhoppningsvis står jag inte lika förvirrad efter det samtalet med henne..
Jag tänker väldigt ofta på hur mina småsyskon har tagit åt sig av vad min "far" har gjort mot oss. Dom måste ju fundera på vad det är som hänt. Men hur mycket bryr dom sig egentligen? Hur mycket har dom uppfattat av hela alltet.
Damn, I´m tired. Men jag har för mycket att göra idag. Jag tror nog jag ska vila ett tag, sen får vi hoppas på att Sanna är vaken och har tid för en kopp té. *Hoppashoppashoppas*
I´ve never seen anyone as beautiful as you, och jag tror nog fan du är den första jag är sådär jättemegakär i. Du är den personen som jag absolut inte kommer lämna, oavsett hur mycket bråk och skit vi går igenom. Du är den enda. Förstår du?
KKTHXBAII!
tisdag, februari 10, 2009
We´ll make it through, Somehow...
Jag vill aldrig att du ska sluta.
Sluta inte vara det allra viktigaste för mig.
Baby, sluta inte andas.
Jag behöver få känna ditt bröst sänkas upp och ner, och höra dina andetag när du sover.
Baby, sluta inte lé.
Jag vill se dig lé, så jag vet att du mår helt okej.
Baby, sluta inte kyssa mig.
För dina kyssar är det enda som får mig att inte se omvärlden, och känna mig hel.
Baby, sluta inte röra vid mig.
Din värme är det tryggaste jag vet.
Baby, sluta inte prata med mig.
Varje gång tystnaden kommer så närmar sig paniken.
Och du är ju den enda som med ett enda ord kan skrämma iväg paniken.
Baby, sluta aldrig visa att du älskar mig.
För det är det enda som spelar roll, det enda jag tänker på, fantiserar om, bryr mig om, känner något av.
Din kärlek är det vackraste jag någonsin sett.
Och jag känner fortfarande samma kärlek för dig, som jag har gjort sen första gången jag vilade mina ögon mot ditt léende.
Sluta inte vara det allra viktigaste för mig.
Baby, sluta inte andas.
Jag behöver få känna ditt bröst sänkas upp och ner, och höra dina andetag när du sover.
Baby, sluta inte lé.
Jag vill se dig lé, så jag vet att du mår helt okej.
Baby, sluta inte kyssa mig.
För dina kyssar är det enda som får mig att inte se omvärlden, och känna mig hel.
Baby, sluta inte röra vid mig.
Din värme är det tryggaste jag vet.
Baby, sluta inte prata med mig.
Varje gång tystnaden kommer så närmar sig paniken.
Och du är ju den enda som med ett enda ord kan skrämma iväg paniken.
Baby, sluta aldrig visa att du älskar mig.
För det är det enda som spelar roll, det enda jag tänker på, fantiserar om, bryr mig om, känner något av.
Din kärlek är det vackraste jag någonsin sett.
Och jag känner fortfarande samma kärlek för dig, som jag har gjort sen första gången jag vilade mina ögon mot ditt léende.
onsdag, februari 04, 2009
Megauppdatering, here it comes.
Mycket har hänt på senaste tiden, både positivt och negativt, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på allt. Mest är det positivt som finns i mitt liv nu, allt rullar på som det ska och förhoppningsvis fortsätter det så.
So... Nu ska jag ta en klunk té och berätta ganska så exakt vad som har hänt och hur det känts under hela den här perioden som gått, utan några blogginlägg.
Jag kan börja med den punkten att jag inte har kunnat nå internet på något sätt, har inte kunnat uppdaterat bloggen eller så ALLS eftersom jag fick inget internet först för två/tre dagar sedan.
Så nu har jag fixat spelningslistan och allt för att ha lite inspiration till att skriva det här inlägget. Det är mest tack vare Sanna som jag ens skriver nu, och förrut när jag kollade msn, så såg jag att hon visst tyckte det var länge sen som jag skrev. Konstigt nog drog just den meningen upp min känsla för att skriva igen, and look at me... Sitting here och skriver så mycket jag bara kan.
Vart ska jag börja?
Jag träffar på någon Saw på bilddagboken och vi börjar prata lite grann på msn, och sen helt plötsligt, någon vecka efter min 18-årsdag så sitter jag på tåget upp till Sala. Hmm... Vad skulle jag göra där undrar då många? Jo.. Läget såg då ut som så att den här Saw, vid namn Peter, bodde utanför Sala. Först var det grymt mycket problem med pengar och allt, men sen på något konstigt sätt löste det sig, och då åkte jag hem till honom. Det skulle visa sig inte vara ett utav mina livs misstag, fortunately for me.
Den veckan blev vi tillsammans och vi har fortfarande inte kommit överens om det var första kyssen på stationen eller första sexet som påbörjade förhållandet. Jag tror det var någongång mittemellan där som det riktigt seriösa började. Den där romantiska promenaden med hunden kanske? Don´t really know..
Anyways.. En vecka senare, så var jag tvungen att åka hem, shame on that. Så påbörjades två veckor av rent och skärt helvete, med rena psykiska plågor och självtortyr. Något liknande som den veckan hade inte existerat. Det hade vart illa innan, men riktigt så illa blev det aldrig när jag var liten. Så det slutade med att jag ringde vårdcentralen för att be om hjälp. Dom verkade ta emot mig med öppna armar, och den veckan då Peter var här, hade jag mitt första läkarsamtal. Jag fick berätta rakt ut vad som var problemet och jag kunde rabbla upp flera saker, som hänt veckan innan Peter kom ner till Åtvidaberg för första gången, för läkaren. Läkaren ställde en hel del frågor och rätt vad det var så låg mitt recept om antidepressiva på apoteket.
Jaha.. Då var det bara att vänta på att pengar kom så jag kunde få mina tabletter. Jag har försökt ta dom så regelbundet som möjligt efter den första dosen jag hämtade på apoteket. Oftast hjälper dom väldigt bra mot panik och ångest och nervositet, men inte alltid. En del gånger kan inte längre tabletterna styra, utan då är det jag själv som måste ta tag i det, och då när jag måste ta tag i det själv, det är DÅ som tabletterna fungerar som dom ska, dom hållet ångesten och nervositeten och paniken borta. Men när den kommer och jag inte kan göra något åt det själv, kan det vara bra att ha någon att prata med, eller göra som nu: skriva upp det, bara för att få det ur systemet. Oftast brukar jag överväga att berätta för mamma vad som pågår, om jag är där och dricker té, vilket jag är medveten om får mig att må ännu sämre, men hjälper oftast att komma över det jag går igenom..
Jag har hittills haft två läkarsamtal och i det senaste berättade jag att jag behöver ha hjälp med att få prata också. Per, som är min läkare, verkar prioritera mig som en ganska högt ställd patient, eftersom oftast brukar man få vänta flera månader på att få någon psykolog eller liknande att få prata med, för mig tog det två veckor att få en tid. Konstigt? Maybe... Men jag tänker sköta mina tider med läkare och socialen osv. för att ens ge mig själv någon chans att kunna få den hjälp jag inte fått av samhället, någonsin innan.
På tal om att få hjälp...
Jag har eventuellt en praktikplats på Överskottsbolaget om någon vecka. Det känns verkligen jätteskönt. Jag var tvungen att fixa den helt själv, men å andra sidan.. Soc och AME har nog också gjort ganska mycket för att jag ska få så mycket stöd och hjälp som möjligt. Det behövdes bara två möten för att dom skulle kunna fixa pengar så jag kan överleva. Good thinking... Yah..
Så nu sitter jag i min lägenhet, har internet och snart hemtelefon och ska snart gå och sova. Det känns skönt att kunna nå folk igen och att inte sitta TOTALT isolerad helt ensam för sig själv längre, utan att hela tiden ha någon around, så man ser någon mening med att inte skada sig själv.
"Du skär inte bara i dig själv utan också i mig och alla andra som bryr sig om dig."
Och det är DET jag försöker tänka varje gång alla tankar kommer upp i huvudet. Nu måste jag bara försöka se till att krossa dom där inte murarna som säger åt mig att jag inte får prata om mitt mående. Jag helt enkelt måste klara det här nu när jag kommit så långt.
Jag är ofta trött och har knappt någon energi just för tillfället, så vill ni fånga min uppmärksamhet så skulle jag nog nästan kunna rekommendera att vända er till telefonen.
Jag har dock ingen ork att låta någon tynga ner mig med sina egna problem just nu. Sorry Guys, men så är läget.
And oh.. Den 31:a december råkade visst Peter flytta hit. Hur skönt som helst och allt fungerar skitbra, yepyep. Måste bara komma över känslan av att inte duga, så blir det nog hur perfekt som helst.
Ha det så bra allihop.
So... Nu ska jag ta en klunk té och berätta ganska så exakt vad som har hänt och hur det känts under hela den här perioden som gått, utan några blogginlägg.
Jag kan börja med den punkten att jag inte har kunnat nå internet på något sätt, har inte kunnat uppdaterat bloggen eller så ALLS eftersom jag fick inget internet först för två/tre dagar sedan.
Så nu har jag fixat spelningslistan och allt för att ha lite inspiration till att skriva det här inlägget. Det är mest tack vare Sanna som jag ens skriver nu, och förrut när jag kollade msn, så såg jag att hon visst tyckte det var länge sen som jag skrev. Konstigt nog drog just den meningen upp min känsla för att skriva igen, and look at me... Sitting here och skriver så mycket jag bara kan.
Vart ska jag börja?
Jag träffar på någon Saw på bilddagboken och vi börjar prata lite grann på msn, och sen helt plötsligt, någon vecka efter min 18-årsdag så sitter jag på tåget upp till Sala. Hmm... Vad skulle jag göra där undrar då många? Jo.. Läget såg då ut som så att den här Saw, vid namn Peter, bodde utanför Sala. Först var det grymt mycket problem med pengar och allt, men sen på något konstigt sätt löste det sig, och då åkte jag hem till honom. Det skulle visa sig inte vara ett utav mina livs misstag, fortunately for me.
Den veckan blev vi tillsammans och vi har fortfarande inte kommit överens om det var första kyssen på stationen eller första sexet som påbörjade förhållandet. Jag tror det var någongång mittemellan där som det riktigt seriösa började. Den där romantiska promenaden med hunden kanske? Don´t really know..
Anyways.. En vecka senare, så var jag tvungen att åka hem, shame on that. Så påbörjades två veckor av rent och skärt helvete, med rena psykiska plågor och självtortyr. Något liknande som den veckan hade inte existerat. Det hade vart illa innan, men riktigt så illa blev det aldrig när jag var liten. Så det slutade med att jag ringde vårdcentralen för att be om hjälp. Dom verkade ta emot mig med öppna armar, och den veckan då Peter var här, hade jag mitt första läkarsamtal. Jag fick berätta rakt ut vad som var problemet och jag kunde rabbla upp flera saker, som hänt veckan innan Peter kom ner till Åtvidaberg för första gången, för läkaren. Läkaren ställde en hel del frågor och rätt vad det var så låg mitt recept om antidepressiva på apoteket.
Jaha.. Då var det bara att vänta på att pengar kom så jag kunde få mina tabletter. Jag har försökt ta dom så regelbundet som möjligt efter den första dosen jag hämtade på apoteket. Oftast hjälper dom väldigt bra mot panik och ångest och nervositet, men inte alltid. En del gånger kan inte längre tabletterna styra, utan då är det jag själv som måste ta tag i det, och då när jag måste ta tag i det själv, det är DÅ som tabletterna fungerar som dom ska, dom hållet ångesten och nervositeten och paniken borta. Men när den kommer och jag inte kan göra något åt det själv, kan det vara bra att ha någon att prata med, eller göra som nu: skriva upp det, bara för att få det ur systemet. Oftast brukar jag överväga att berätta för mamma vad som pågår, om jag är där och dricker té, vilket jag är medveten om får mig att må ännu sämre, men hjälper oftast att komma över det jag går igenom..
Jag har hittills haft två läkarsamtal och i det senaste berättade jag att jag behöver ha hjälp med att få prata också. Per, som är min läkare, verkar prioritera mig som en ganska högt ställd patient, eftersom oftast brukar man få vänta flera månader på att få någon psykolog eller liknande att få prata med, för mig tog det två veckor att få en tid. Konstigt? Maybe... Men jag tänker sköta mina tider med läkare och socialen osv. för att ens ge mig själv någon chans att kunna få den hjälp jag inte fått av samhället, någonsin innan.
På tal om att få hjälp...
Jag har eventuellt en praktikplats på Överskottsbolaget om någon vecka. Det känns verkligen jätteskönt. Jag var tvungen att fixa den helt själv, men å andra sidan.. Soc och AME har nog också gjort ganska mycket för att jag ska få så mycket stöd och hjälp som möjligt. Det behövdes bara två möten för att dom skulle kunna fixa pengar så jag kan överleva. Good thinking... Yah..
Så nu sitter jag i min lägenhet, har internet och snart hemtelefon och ska snart gå och sova. Det känns skönt att kunna nå folk igen och att inte sitta TOTALT isolerad helt ensam för sig själv längre, utan att hela tiden ha någon around, så man ser någon mening med att inte skada sig själv.
"Du skär inte bara i dig själv utan också i mig och alla andra som bryr sig om dig."
Och det är DET jag försöker tänka varje gång alla tankar kommer upp i huvudet. Nu måste jag bara försöka se till att krossa dom där inte murarna som säger åt mig att jag inte får prata om mitt mående. Jag helt enkelt måste klara det här nu när jag kommit så långt.
Jag är ofta trött och har knappt någon energi just för tillfället, så vill ni fånga min uppmärksamhet så skulle jag nog nästan kunna rekommendera att vända er till telefonen.
Jag har dock ingen ork att låta någon tynga ner mig med sina egna problem just nu. Sorry Guys, men så är läget.
And oh.. Den 31:a december råkade visst Peter flytta hit. Hur skönt som helst och allt fungerar skitbra, yepyep. Måste bara komma över känslan av att inte duga, så blir det nog hur perfekt som helst.
Ha det så bra allihop.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
