Jag är så rädd för att skriva, till och med här. Så jävla rädd. Så jag tänkte försöka trotsa rädslan och bara skriva.
Jag håller faktiskt koll på hur lång tid det kommer ta innan jag får träffa Tobias, hela tiden. Det är det min värld kretsar kring. Att vänta på att få träffas och sen när man väl ses så väntar man på att säga hejdå och bli heartbroken och ofunktionabel igen.
Jag måste få säga att jag trivs något vansinnigt i det här förhållandet. Allting med det här förhållandet är så bra. Så bra att jag ännu en gång blir väldigt rädd, för att det ska vara FÖR bra.
Jag kan inte säga att jag går och väntar på att någonting riktigt hemskt ska hända. Jag vet att Tobias och hans familj bryr sig för mycket för att tillåta att jag går under. Hoppas jag på iallafall. Men jag får mina funderingar ibland. Och konstigt nog är det alltid precis då Tobias dyker upp och försäkrar mig om att det inte alls kommer ta slut. På ett eller annat sätt.
Jag måste nog ha världens finaste pojkvän. Som är så... FIN! Hela tiden!
Tror nog jag kommer trivas i lägenheten nu när det är mer beboeligt. Kommer göra det så fint med.. Manson på väggen. Kanske bör köpa hem någon fin tavla med Kent/Placebo? Någonting behövs iallafall göras med sovalkoven.. Några möbler behöver bort och såna småsaker.
Men skulle jag lägga möblering på någon så skulle det nog vara Tobias tror jag. Det blev ju så fint nu.
Har nog aldrig känt mig såhär älskad innan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar