Tröttheten slår ner mig.

Är så himla trött precis hela tiden, och jag förstår inte ens varför. Det känns som att själen ligger i dvala och jag inte kan väcka den.

Jag försöker må bra men helt förgäves. Jag tycks alltid falla tillbaka i samma mönster, och lyckas inte bryta det.

Jag vill oftast bara krypa ner under täcket och försöka att inte existera, för världen är så överväldigande för mig, jga fixar det inte.

Jag fixar det inte.

Är inte kapabel till att klara vad friska och vanliga människor klarar.

Att vara sjuk gör mig mer sjuk.

Jag är så långt bort från verkligheten. Kan inte nå någonting. Jag kan inte ta på dessa känslor. Jag vet bara om att omedvetet går tankegången: "Jag klarar inte det här."

Det är det som får mig att inte kunna vara bosatt hos andra. Jag begränsar mig så pass att jag till slut enbart går ut när det är absolut nödvändigt.

Det är inte den personen jag vill vara.

För jag vill vara vanlig, och frisk och kunna tänka annorlunda.

Vem är det som skadat mig så mycket att jag automatiskt skadar mig själv?

Min själ kanske har rymt?