Megauppdatering, here it comes.

Mycket har hänt på senaste tiden, både positivt och negativt, och jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på allt. Mest är det positivt som finns i mitt liv nu, allt rullar på som det ska och förhoppningsvis fortsätter det så.

So... Nu ska jag ta en klunk té och berätta ganska så exakt vad som har hänt och hur det känts under hela den här perioden som gått, utan några blogginlägg.
Jag kan börja med den punkten att jag inte har kunnat nå internet på något sätt, har inte kunnat uppdaterat bloggen eller så ALLS eftersom jag fick inget internet först för två/tre dagar sedan.

Så nu har jag fixat spelningslistan och allt för att ha lite inspiration till att skriva det här inlägget. Det är mest tack vare Sanna som jag ens skriver nu, och förrut när jag kollade msn, så såg jag att hon visst tyckte det var länge sen som jag skrev. Konstigt nog drog just den meningen upp min känsla för att skriva igen, and look at me... Sitting here och skriver så mycket jag bara kan.

Vart ska jag börja?

Jag träffar på någon Saw på bilddagboken och vi börjar prata lite grann på msn, och sen helt plötsligt, någon vecka efter min 18-årsdag så sitter jag på tåget upp till Sala. Hmm... Vad skulle jag göra där undrar då många? Jo.. Läget såg då ut som så att den här Saw, vid namn Peter, bodde utanför Sala. Först var det grymt mycket problem med pengar och allt, men sen på något konstigt sätt löste det sig, och då åkte jag hem till honom. Det skulle visa sig inte vara ett utav mina livs misstag, fortunately for me.
Den veckan blev vi tillsammans och vi har fortfarande inte kommit överens om det var första kyssen på stationen eller första sexet som påbörjade förhållandet. Jag tror det var någongång mittemellan där som det riktigt seriösa började. Den där romantiska promenaden med hunden kanske? Don´t really know..
Anyways.. En vecka senare, så var jag tvungen att åka hem, shame on that. Så påbörjades två veckor av rent och skärt helvete, med rena psykiska plågor och självtortyr. Något liknande som den veckan hade inte existerat. Det hade vart illa innan, men riktigt så illa blev det aldrig när jag var liten. Så det slutade med att jag ringde vårdcentralen för att be om hjälp. Dom verkade ta emot mig med öppna armar, och den veckan då Peter var här, hade jag mitt första läkarsamtal. Jag fick berätta rakt ut vad som var problemet och jag kunde rabbla upp flera saker, som hänt veckan innan Peter kom ner till Åtvidaberg för första gången, för läkaren. Läkaren ställde en hel del frågor och rätt vad det var så låg mitt recept om antidepressiva på apoteket.
Jaha.. Då var det bara att vänta på att pengar kom så jag kunde få mina tabletter. Jag har försökt ta dom så regelbundet som möjligt efter den första dosen jag hämtade på apoteket. Oftast hjälper dom väldigt bra mot panik och ångest och nervositet, men inte alltid. En del gånger kan inte längre tabletterna styra, utan då är det jag själv som måste ta tag i det, och då när jag måste ta tag i det själv, det är DÅ som tabletterna fungerar som dom ska, dom hållet ångesten och nervositeten och paniken borta. Men när den kommer och jag inte kan göra något åt det själv, kan det vara bra att ha någon att prata med, eller göra som nu: skriva upp det, bara för att få det ur systemet. Oftast brukar jag överväga att berätta för mamma vad som pågår, om jag är där och dricker té, vilket jag är medveten om får mig att må ännu sämre, men hjälper oftast att komma över det jag går igenom..
Jag har hittills haft två läkarsamtal och i det senaste berättade jag att jag behöver ha hjälp med att få prata också. Per, som är min läkare, verkar prioritera mig som en ganska högt ställd patient, eftersom oftast brukar man få vänta flera månader på att få någon psykolog eller liknande att få prata med, för mig tog det två veckor att få en tid. Konstigt? Maybe... Men jag tänker sköta mina tider med läkare och socialen osv. för att ens ge mig själv någon chans att kunna få den hjälp jag inte fått av samhället, någonsin innan.

På tal om att få hjälp...

Jag har eventuellt en praktikplats på Överskottsbolaget om någon vecka. Det känns verkligen jätteskönt. Jag var tvungen att fixa den helt själv, men å andra sidan.. Soc och AME har nog också gjort ganska mycket för att jag ska få så mycket stöd och hjälp som möjligt. Det behövdes bara två möten för att dom skulle kunna fixa pengar så jag kan överleva. Good thinking... Yah..

Så nu sitter jag i min lägenhet, har internet och snart hemtelefon och ska snart gå och sova. Det känns skönt att kunna nå folk igen och att inte sitta TOTALT isolerad helt ensam för sig själv längre, utan att hela tiden ha någon around, så man ser någon mening med att inte skada sig själv.
"Du skär inte bara i dig själv utan också i mig och alla andra som bryr sig om dig."
Och det är DET jag försöker tänka varje gång alla tankar kommer upp i huvudet. Nu måste jag bara försöka se till att krossa dom där inte murarna som säger åt mig att jag inte får prata om mitt mående. Jag helt enkelt måste klara det här nu när jag kommit så långt.

Jag är ofta trött och har knappt någon energi just för tillfället, så vill ni fånga min uppmärksamhet så skulle jag nog nästan kunna rekommendera att vända er till telefonen.
Jag har dock ingen ork att låta någon tynga ner mig med sina egna problem just nu. Sorry Guys, men så är läget.

And oh.. Den 31:a december råkade visst Peter flytta hit. Hur skönt som helst och allt fungerar skitbra, yepyep. Måste bara komma över känslan av att inte duga, så blir det nog hur perfekt som helst.

Ha det så bra allihop.