Panic.

Så då har det hänt igen. Strax efter att Peter slocknade så kröp paniken innanför huden på mig. Jag kände att det finns inget annat val än att släppa ut den, men redan när tanken kom så slog det mig också att det här kommer såra massa folk något oerhört. Då kom ilskan över att vara jag och rätt vad det var satt jag där och skar i mig själv igen, samtidigt som tårarnas salta smak smekte både min tunga och dom äckligt färska såren. Den enda tanken som fanns just då var:
"Mer, mer, ge mig mer sår, mer blod, få det att försvinna, töm mig på det, paniken tar över, ta bort den!"

Fan också! jag som klarat mig i ungefär en månad. Nej! Usch! Hur ska jag förklara för Peter? Eller mamma? Eller Syster? Eller Najja, att jag gjorde det jag bad henne att inte göra? Hur ska jag kunna förklara?

Just nu hatar jag mig själv mer än någonsin och skuldkänslorna är för många för att orka ta itu med. Jag vet inte vad jag ska göra med mig själv eller hur jag ens ska kunna förklara det här valet som nyligen gjorts. Allt verkade ju gå så bra, fram till fem minuter efter att Peter somnat. Raka vägen in på toaletten och släppa ut allt på ett sånt hemskt sätt. Hur patetiskt är inte det?

Jag önskar bara att alla rakblad i världen försvann. Jag ville ju inte egentligen, men det bara blev så. Frustrationen, hatet och paniken tog över stenhårt, och vad ska man göra då när det enda man vet att man kan göra för att underlätta är att skära?

Det hemskaste var att den här gången blev det för mycket, för djupt, så pass djupt att smärtan domnade bort på en gång. Det sved inte ens. Och ändå, nu en halvtimme senare kommer jag inte på något annat att göra än att ta en kopp choklad och kedjeröka medans jag är nerbäddad i soffan framför teveshop.

Men jag vill ändå träffa Sanna idag! Det är viktigt! Sanna är viktig! En väldigt nära vän till mig, som vet väldigt mycket om mig. Sanna är speciell för hon är... Stark, Ärlig, Modig och... Troligtvis världens bästa mamma. Jag tycker om den tjejen, inget tvivel om saken!

Men hur ska jag nu gå tillväga? Mitt psyke säger nej, min kropp säger nej, men min vilja säger ja. Jag vill ta en kopp té, se någon ny person. Försvinna från lägenheten ett tag, tillsammans med min älskade Peter.

Snälla, rara, söta, underbara Peter. Backa inte nu. Jag behöver dig för att själv finna styrka! Jag behöver dina ord, ditt léende, ditt skratt, DIG! Jag behöver dig, och nästa gång lovar jag att skrika rakt ut att det är något fel. Jag behöver din famn, älskling, för att se allt värdefullt i världen. Snälla... Lämna mig inte nu.

Den här gången blev besvikelsen bara för stor för mig att hantera.