Och så kom ångesten

Och så kom ångesten. Som ett knivhugg rakt i hjärtat, och det enda jag hör är "Ni kan komma och hämta mat nu." Att folk inte ser eller förstår.

Jag hoppas verkligen att det här ordnar sig snart, att jag får någon slags hjälp. Mina första prioriteringar just nu är pillren och alkohol, dock inte tillsammans. Först måste jag få supa bort all känsel, sen skära upp armarna och sen ta antidepp. Jag tror jag behöver hjälp?

Tragiskt att jag inte kommer på något att skriva, när så mycket snurrar i mitt huvud.

Jag saknar Robin, sen att han inte förstår är en annan femma.


Jag hoppas verkligen att det går över någon gång. Funderar på att knulla vettet ur Andreas eller så ikväll. Får ta och höra av mig, han är troligtvis onykter och säger knappast nej till sex. Dock blir han mer trögtänkt när han är onykter.

Lite kul egentligen. Jag är en patetisk människa i en patetisk värld. Jag passar in.

Hej, kom och hjälp mig?