Ångest, rakblad och beroende.

Jag tror jag fallit lite mer sedan förrut. Styrkan jag hade förrut har liksom på något sätt försvunnit, jag ser inte allt ur samma ögon som jag såg det förrut. Jag ser inte vart lyckan är, vart tilliten är och vart hjälpen finns. Jag vågar inte kasta mig ut i livet för att söka efter något som ändå redan krossat mig.

Jag tror inte jag vill det här livet längre. Iallafall inte hundraprocentigt. Allt är ett stort kaos, ingenting känns längre bra och jag längtar efter kvällen, då jag får lägga mig och sova en stund till. Då jag slipper att tänka på allt och då jag kan försöka undgå tanken om att det ligger rakblad överallt, som skadar, ärrar, får mig att blöda. Jag försöker kontrollera, men hur kan det vara så lätt när man har det i huvudet hela tiden?

Ångesten har precis krossat mig till den grad att jag funderar på att verkligen avsluta dagen med en kyss från dom vassa. Jag funderar på om det ens är någon som kommer läsa det här när jag är död? Är det någon som kommer minnas mig?

Har jag någonsin vart ärlig? Halvt, kanske. Jag har bara kunnat visa vem jag är genom kodat språk med hjälp av min mask som jag bär. Mina inre spärrar sätter stopp för att visa vad jag egentligen tänker på.

Emil är en stor hjälp för mig. Han krossar mina murar lite, låser upp en del spärrar och blåser bort ångesten bit för bit med sitt sockervadd till andetag. Hittills har jag inte sett någon göra det för enbart min skull, utan att ens kanske vara medvetna om att dom gör det.
Emil är en stor hjälp för mig.

Mina ben är fyllda med svarta fyrkanter.
Nej, det är inga hallucinationer. Det är så det är, för jag har mina nät på mig idag. Dom bröts itu mellan mina ben idag, ett långt streck rakt över blev det. Snart kommer allt blottas på mig. Jag kommer att blottas. Jag är livrädd för att blottas. Jag tror jag kommer stänga in mig mer. Det är i instängdheten som tryggheten ligger. Man slipper blotta sig själv och försöka förlita sig på någon, när smärtan ändå kommer hugga en i ryggen. Mona är smärtan som man vill bli av med.

Jag har alltid haft svårt för att säga nej. Tanken om att "Kan jag så Måste jag" har alltid funnits där. Det har resulterat i en hel del positiva lägen. Men det negativa överväger det positiva, som vanligt. Det får folk att se mig som en pådrivande person som aldrig ger upp, men ack så fel dom har. Att dom inte ser att jag driver mig själv mot stupet.
Tänk om jag redan har gett upp?

Min livsglädje är suttad åt helvete och jag vet inte längre vart mitt självförtroende är. Långt bort DÄR någonstans *peka bort mot avgrunden*. Jag är dum i huvudet. Har inte ens en aning om när min bäbis är född. Borde man inte, som bra mamma, komma ihåg det? Vissa dagar blir inte ens kattlådan rengjord. Men han får ju springa ute, det kanske inte behövs?

Tvångstankar är väldigt jobbiga när jag en del gånger måste gå till vissa ställen utan att förklara varför, kan inte vänta med att komma dit jag ska utan att kunna förklara varför, är för rädd att missa utsatta tider utan att kunna förklara varför, mitt under en resa drar alla muskler ihop sig och jag måste av, rastlöshet och ångesten sätter in på grund av för många "Måste-tankar". Allt detta, bara under loppet av en timme. Hur ska tågresan gå imorgon, om jag inte slappnar av ordentligt och håller musklerna i styr?

Allt som sker tar kål på min energi. Det finns liksom ingen energi över till att glädjas för någonting. Jag lever på andras lycka, men den försvinner så fort ensamheten kryper sig på. Jag funderar på att rygga tillbaks, möta dom vassa med kärleksfulla kyssar och låta järnet fylla min mun, likt en penetrerande penis i en uttöjd vagina, som tömer sig på alla små delar av innehållet i pungen. Det där "åååh"-et som kommer då en man blir hundra procentigt full av sig själv och nöjd med att han fått sin vilja igenom. Men varför döma män för sin lycka att få komma, känna hur skönt det är, när jag själv blir extatisk av att skadas på det sätt jag gör?

Mitt psyke är utbränt sen lång tid tillbaka.