Historien om... Mig? Del 2.

Jag ville fortsätta om mig själv då jag märkte att jag snittade upp armen lite för djupt. Det ömmar i hela armen just precis som jag skriver detta och det känns sådär som det kändes när man fick stelkrampssprutan i femman eller vad det var, ni kommer ihåg? Vissa beroenden är ganska jobbiga att ta itu med.

Jag drar igen dörren för att ingen ska komma in och se min nysnittade arm, just för att jag ska få koncentrationen tillbaka att uttrycka mig så bra som möjligt under tiden jag nu sitter och skriver här och visar att jag vill vara ifred.

När började självskadebetéendet?
Jag gick i sjuan. Jag var elva, på väg att fylla tolv när jag märkte att det finns ju rakblad. Ungefär vid den här tidpunkten hade mitt inre kaos börjat stråla ut mot hjärtat och jag blödde igenom näsan, munnen, öronen, ögonen, bröstvårtorna och underlivet då depressionen hade satt igång. Jag tillät mig själv att blöda från ytterligare snitt på armarna också. Jag tror det var runt den här tiden jag också fick min mens.

Kan mensen ha påverkat det psykiska illamåendet jag började genomgå?
Jag tror det. Enligt det jag har läst om mens och så vidare är att man kan bli lite nedstämd av mensen. Men med den depressionen, var det ju knappast någon nedstämdhet? Varför ville ingen se vid första snittet? Varför gjorde dom ingenting för att förändra mitt tänkande innan det var försent, som det är idag när jag nu har dessa ärr på armarna och vill sluta?

Varför såg ingen?
Jag antar att dom inte ville se. Min frånvaro i skolan ökade och jag insåg själv inte hur mycket jag stupade. Allt gick ut på att trotsa mig själv och alla andra på ett genomslående sätt, oavsett vad jag skulle behöva göra så skulle jag chockera folk mer och mer under tiden jag levde och Det var något som var helt säkert. Oavsett om jag skulle såra mig själv eller andra så skulle jag se till att göra mig själv sedd, på ett eller annat sätt och jag tror att det krossade folk ganska hårt. Skulle jag se en trettonåring göra saker som jag gjorde, skulle det nog krossa mig, hjälplösheten som tar över hos en vuxen kan inte vara lätt att genomgå.

Hur såg det undangömda och "hemliga" ut?
Jag började väldigt tidigt, vid slutet av 13-årsålder, missbruka sex och sexuella delar som en vuxen person. Jag tänkte inte efter när det gällde killar eller män i vissa lägen. Jag såg bara att jag kunde finna någon slags tröst i närheten av en penetrerande penis i mig och att få ligga på axeln efteråt medans man log åt att killen eller mannen verkligen inte förstod at det var Jag som precis hade knullat Dom på deras känslor och inte tvärtom.

Under den här tiden brast det. Kaoset mellan mig om mamma hade satt igång och många gånger förstod jag inte att det var mitt betéende som var orsaken till det från första början. Det var verkligen om allt mellan himmel och jord, jag ifrågasatte saker som jag bara kunde få svar på då hon var riktigt arg. Mina syskon satt i mitten och visste troligtvis inte vad dom skulle göra. Bråk blev liksom vardag och jag visste inte riktigt, kanske precis som dom andra i familjen, hur jag skulle handskas med vardagen. Mitt "glada jag" försvann mer och mer efter tiden och det enda som höll mig vid liv i den kvävande hålan jag levde i var min storasyster. Hon var den som vissa morgnar fick upp mig ur sängen och sa åt mig att hon behövde mig i skolan den dagen. Eftersom både hon och jag hade det ganska risigt med vänskapen i skolan så ansåg jag att jag gjorde rätt mot både henne och mig i att lyda henne, vara hennes lillasyster och gå efter hennes ord. Storasysters ord är lag och så har det vart enda sen dess. Idag är vi oense om en del saker, men vi är så tighta att inte ens den kommande domedagen ska få hålla oss ifrån varandra. Vi har ju haft våra upp- och- nergångar sinsemellan, men vi har nog lyckats ta oss igenom det, Tillsammans.

Bråken fortsatte, och jag försatte mig i sitser då jag skadade mig själv för att undgå ångest och vardagsproblem, som bråk med min mamma, eller mina syskon, fejder i skolan, misslyckanden i plugget. Jag har alltid vart rätt smart, fick höra det ofta. Smart, snabblärd och snabbtänkt. Idag ångrar jag att jag inte tog vara på det, men jag ser också fler möjligheter idag än jag gjorde då.

På fritiden, utöver detta kaos jag levde i, vad gjorde jag då?
Jag hade ju främst en vän, som jag förlitade mig på. Jag tyckte verkligen hon var främmande, både hon och hennes livsstil, tills jag lärt känna henne lite närmre. Vilka problem hon hade vill jag inte gå in på, det skulle inte vara rättvist av mig att skriva ner precis allt om henne, men likt alla andra vänskapsrelationer jag haft med inte för många andra innan så var hon bara då. Jag kände det på mig och jag visste nästan att jag inte kunde förlita mig till henne 100%. Det höll inte i längden. Idag har jag inte hört av henne sedan jag var 15 år.

Hon var mycket hemma hos mig och vi såg på tv, spelade kort, lyssnade igenom gamla skivor, satt barnvakt och allt sånt. Vi var knappt hemma hos henne, på grund av hennes situation hemma. Hon vågade inte förlita sig så pass mycket på mig. Precis som jag inte vågade öppna mig för henne så pass mycket att hon egentligen, till och med efter fem år, inte känner mig tillräckligt för att kunna beskriva min insida. Hon kanske beskriver mig som "snäll och trevlig", men inget mer än så.