Och sen blev det svart..

Okej.. Ska jag verkligen behöva bo i den här sunkhålan? Seriously. Jag flyttade nyss från Örebro, alla mina vänner, för att ordna upp min framtid, just HÄR av alla ställen. Det är inte speciellt rättvist! *lipa*

Det tog slut.
Ja.. Jag skickade sms till Emil, förklarade hela läget. Tråkigt nog har han inte ringt, inte svarat på sms:en jag skickat eller så. Jag vill verkligen försöka vara vän iallafall, och vill verkligen inte förlora Emil ur mitt liv. *Smutta ur Jolt-burken* Idag är egentligen enda dagen sen i lördags som jag orkat dra min feta röv ur soffan för att försöka ta mig någonstans, och det var enbart för jag var Tvungen att röra mig utanför hemmet under dagtid.

"The crack inside your fucking heart is me.
I wanna outrace the speed of pain for another day.
Lie to me, cry to me, give to me
I would
Lie with me, die with me, give to me
I would
Keep all your secrets wrapped in dead hair always"

Snälla någon... Säg att blixten slår ner i huvudet på mig, så jag slipper, Slipper, SLIPPER gå igenom skolans dörrar, för att sen bli uttittad av alla som en gång gjort mig illa.
Snälla.. Låt mig slippa!

Jag saknar folk.
Känner mig oerhört ensam, och det enda som visar att jag inte är det, är kontakten med min syster, mina vänner över sms och sen.. Inget mer.
Jag tror jag kommer dö långsamt direkt när jag sätter min fot innanför min framtida lägenhet.

Det är något jag ser fram emot. Min lägenhet, med två katter, jag slipper allt spring av folk, kan fullkomligt Skita i om det är så att någon inte tycker att jag ska röka inne, supa varje kväll eller what so ever. Jag kommer iallafall få vara ifred, få skära mig ifred, skada mig själv ännu mer ifred..

Så hur ska jag göra? Vill jag egentligen vara ensam? Vågar jag? Kan jag? Vill jag?
I´ll tell you this much: Ja, klart jag kan. Klart jag vill. Klart jag... Vågar?

Jag har inte så mycket mer att skriva. Kommer inte riktigt på någon fortsättning på "Historien om... Mig?" men jag kämpar. Dom flesta tankarna kommer upp på natten, och just nu försöker jag bara hålla ut tills den dagen jag ser ljuset gå emot mig. Jag försöker vara trevlig, inte käfta, inte prata för mycket, låtsas vara engagerad, men till vilken nytta? Det enda jag ser är rakblad och ställen där man kan dö. Snart ska jag hoppa.

Den enda trösten jag har är att få sitta på balkongen, kedjeröka, dricka té och höra på Mansons vackra musik ur högtalarna, dunkandes i mig, låta mig ta åt mig av alla noter av självmord, ensamhet, Glitter.

Who is there to trust?