"Baby, Darling, Älskling, Kalla det vad du vill."

Jag vet att jag är typ.. hopplöst förälskad i någon som sitter så långt bort. Jag är så fruktansvärt kär att jag tror att det sliter itu mitt hjärta att inte få vara med just den här pojken. Jag längtar efter närhet, som kommer att visas så himla väl snart. Snart, Vart ligger betydelsen i det?

Tiden går fortare och fortare, jag känner hur pulsen lämnar min kropp då jag får höra den motbjudande meningen: "Jag bor där uppe. Vill du komma förbi och dricka kaffe?". "Nej, jag tror inte det, dricker inte kaffe." Ser hur människan blickar upp på mig med ett frågetecken över huvudet och ler med sina äckligt gula tänder, väser fram: "Vad ska vi hitta på då då? Kanske ta en dusch tillsammans?" DITT JÄVLA ÄCKEL! Ser jag UT som någon som... Jag vet inte. Jag är bara allmänt sänkt idag.

Sänkt för.. Hur folk beter sig. Hur kan man ens ställa en sådan fråga?
Mitt hjärta stannar då jag får veta att gamla gubbar egentligen ser på mig som en knulldocka, för jag duger inte. Eller..?

Jag får ta och lita på min älskade OrkanVän, då han säger att det faktiskt är värt någonting. Mycket av det jag får höra från min älskade OrkanVän lyfter upp mig och.. Får mig att lé lite mer åt hur allt egentligen är. Hur pass misslyckat allt är.

Den här världen har aldrig vart tillräckligt vacker för mig, och det kommer jag stå fast vid fram tills den dagen jag ligger på min dödsbädd.

Har jag språkets gåva eller är jag bara ärlig? Något av det Är det, men jag vet inte vilket än.

Jag är ganska orolig för Syster.
Vart är hon?
Vad gör hon?
Hur är det med henne, egentligen?
Hur nära gränsen är hon just nu?

Om jag ändå kunde vara närmre, ge henne en kopp té, låta henne spotta ur sig allt det onda, istället för att blöda i tystnad. Syster, du är en del av mig och det tackar jag dig för, varje dag.

"In my mind
Blood drips from your eyes
A beautiful
Last goodbye"

Jag är kär, Sebastian! Så sjukt kär i dig!