Hur i helvete kunde jag låta mig själv bli lurad på det här sättet?

Så var det sättet som det visades på igår.. Hur kunde allt gå så rätt, trots att bara några timmar innan så var allt så fel? Jag har haft väldigt svårt för att hänga med under ett tag nu och när sperman rann nerför benet och la en fläck på lakanet så märkte jag att det var något mer i mig som rann ut. Något som inte går att se eller röra vid. Någon känsla av att "Nu slipper jag känna annat än sorg, och nu slipper jag känna saknad", för då fick jag krypa nära och då fick jag känna två trygga händer som bara låg och höll om mig. För det är väl så det ska vara? Man ska väl egentligen vara medveten om vad man har? Man ska väl egentligen kunna känna glädje också? Man ska väl egentligen kunna tillåta sig själv närhet, även fast det är fel sorts närhet för folk som står och tittar på?

Under natten som gått så har jag tänkt på hur meningslöst allt är, varför ska man ens känna? Och varför väljer jag att ta åt mig, när jag då hade en genomspeciell människa vid min sida? Men jag har även kommit underfund med vad det är som kanske kan driva mig till att börja bestämma mig för att uppnå vissa mål eller sluta tänka så mycket och bara göra. Jag behöver inte bry mig, och jag behöver inte ta åt mig. Allt har en lösning, och min lösning är mina tankar. Mina tankar är jag och jag är en levande varelse av kött och blod. Och den här levande varelsen har inte så svårt för att dö, eftersom det krävs bara en liten del sömntabletter och alkohol för att till slut somna.

"Man har två val om det finns ett problem.
Det ena är att göra något åt det.
Det andra är:
Kan man inte göra något åt det så är det bara att acceptera läget och hålla käften."

Nu är mina cigaretter slut och redan på bussen hem kände jag av mammas ilska över att jag missat dagen i skolan nu. Och att jag missade att gå till lillasysters skola. För att jag var självisk nog att inte ens ta mig hem igårkväll eller gå iväg tidigt till bussen, när väckarklockan ringde. Ångesten trycker på, för jag vet att mamma kommer vara arg, och jag är livrädd för vad hon ska säga. Och jag är livrädd för att det ska gå till den punkten då jag Måste, men inte får för mina syskon. Ensamheten kommer vara större än någonsin den dagen jag sätter foten i min lägenhet, och det kommer ta kål på mig så pass mycket att jag inte längre kommer kunna beröras av folks påmålade ansiktsuttryck.

Varför kan inte folk bara se hur det egentligen ser ut? Hur i hela helvetet kunde jag låta mig själv bli lurad på det här sättet?

Bring back yesterday, please? För det var då jag kände mig mer uppskattad än vad jag gjort på länge. Och jag kommer kunna leva hög på den här dagen i någon vecka framåt. Men åh, så låg jag kommer bli när mamma höjer rösten när jag kommer hem. En gång i veckan, om jag inte minns fel, så blir allt mitt fel och jag är en så dålig dotter.

Jag: "Visst. Jag kan sätta ett skott i pannan på mig själv så slipper du mig."
Mor: "Gör det du. Ha det så kul."

Jag vill kunna hjälpa Chris. Få honom att se att jag håller honom i handen igenom varenda dag. Men åh, han vill inte se. Jag vill kunna ge honom samma styrka som han ger mig, då allt bara kraschar. Men han har blivit så aggressiv nu på sista tiden. Låt mig känna att du lever med mig, baby. Snälla?

Jag måste få känna att jag kan hjälpa. Jag måste få känna att jag gör någonting. För om man bortser från glädjen över hur bra gårdagen var, så är det ändå tomt, och ensamheten kommer krypa närmre ju längre jag lever.

Snälla, låt mig känna rakblad och ruset av alkohol.
Låt mig känna ruset av närhet
och låt mig känna känslan av att bli så tillfredsställd
att jag till slut ber om nåd att få leva?

Alldeles nyss stack det till igen, av saknad.

Varför gör du så? Varför låter du mig ens se? Varför låter jag det inte vara och varför kan jag inte släppa det här? Varför måste det vara så jävla svårt att hålla in gråten just nu, när jag lyckats så bra med det förrut? Varför finns du ens och varför släpper jag dig inte bara?

Varför kan inte jag få vara den som man kan ha något seriöst med? Jag ser så många som träffar den rätta så snabbt, alla runt omkring mig lever tillsammans med någon. Så när ska stunden komma då jag kan känna att jag har den rätta personens hand på min axel, och som ber mig stanna?

Men jag skulle aldrig ta tillbaka allt det som jag hade förrut, för att slippa känna mig ensam. Not even for you.