Broken

Mina känslor just nu är så sjukt splittrade. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till. Ska jag låtsas bry mig eller ska jag strunta i det? Ska jag försöka känna något eller ska jag trycka undan? Ska jag fejka eller vara genomärlig när folk ändå inte kan ta den tragiska sanningen?

Sanningen är egentligen att jag har inte en aning om hur jag ska göra. Jag bara går omkring och ändrar inte på vardagen på något sätt alls. På lovet är det menat att jag ska åka till Västerås. Men jag vet inte riktigt om jag kommer våga mig upp dit för att möta någon som inte är Sebastian. Jag vet inte om jag orkar med att vara så nära, när det ändå bara blir tvivel av hela soppan ändå. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Det var ungefär som att någon lyckades stänga dörrarna till mitt hjärta som jag så desperat försökt öppna, och som att allt glitter i världen bara försvann, och återigen satt jag där med tankarna om att världen är inte tillräckligt vacker för mig och att jag måste försvinna, Fort.

Jag försökte få mig själv till att skriva om någon slags berättelse om mig själv. Men det funkar inte. Jag får inte ut orden och jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta med det kaos som jag levde i. Jag kommer aldrig lyckas komma någonvart och allt bara dalar mer och mer just nu.

Jag visste om att jag inte skulle klara skolan. Jag VISSTE att jag skulle göra mamma besviken och jag VISSTE att jag skulle komma efter. Men det jag visste MEST var att det inte finns något där för mig att hämta och nu ska jag agera vuxen, gå ut i världen i stapplande steg och inte veta hur jag ska gå tillväga för att allt ska fungera senare i framtiden. Vart ska jag vända mig när den enda som egentligen kan hjälpa inte anser att hon har något ansvar för mig något mer?

Inga vackra ord i världen kan läka det här nu.

Jag ser inte det vackra något mer. Det är två delar i mig som liksom har krossats, tagits ifrån mig väldigt fort. Jag kommer aldrig få en chans igen, och det sårar så sjukt mycket. Att inte få höra dom vackra orden eller att inte få se att jag duger för dom jag är runt omkring, det förstör mig ganska mycket. Jag vet inte riktigt hur jag ska resonera utan två av mina enda klippor här i livet. Nej, jag får ge upp. Robin kommer ändå inte komma tillbaka till mitt liv nu och Sebastian.. Where to start? Det kommer helt enkelt inte funka.


Sing with me, sing for the year
Sing for the laughter, sing for the tear
Sing with me,just for today
Maybe tomorrow, the good Lord will take you away


Just nu känner jag mig bara för jävla ensam. Det är ingen som vill ses och jag orkar inte tänka på det som kunde ha vart. Jag tror jag stänger av ett tag nu, för jag orkar verkligen inte bry mig.

Någon har lyckats trampa ner mig, spotta mig i ansiktet, fått mig att känna äcklet, illamåendet över att vara jag, tagit andan ur mig, strypt mig långsamt och sett till att ångesten skjutits tillbaka rakt över mig så jävla fort att jag har stapplat fem steg bak. Hur fan ska jag lyckas ta mig ur det här greppet av stora kontrollerande händer som bara vill illa?