Idag åkte min tvillingsjäl.

Jag tror inte riktigt jag sett hur verklig min tvillingsjäl får mig att bli. Hon tar liksom bort allt det skuggiga, sätter mig i kursiv stil och får mig att bli understruken av så himla många. Det var länge sen jag kände den här närheten, och nu när jag fått en liten dos vill jag ha mer.
"Mer, mer, mer. Ge mig mer."
Jag trodde inte att avståndet mellan mig och min tvillingsjäl skulle kunna få mig att gråta såhär mycket inombords, och när vi väl är nära varandra, då är avståndet så långt bort att det knappt känns av, förrän det tvingas att komma tillbaka och man blir nersläpad i verkligheten som man försöker så mycket som möjligt att undvika.

Syster, Jag Älskar Dig,
För allt du är
och för allt du gör för mig!

Nu bär det eller brister. Mina självskadeanfall verkar komma närmre och närmre inpå, likt när väggarna runt om bara är ute efter att krossa en totalt, och enbart lämna en hög med benaska och en blodfläck över golvet och väggarna.

"Build my fear of what's out there
Cannot breathe the open air
Whisper things into my brain
Assuring me that I'm insane
They think our heads are in their hands
But violent use brings violent plans
Keep him tied, it makes him well
He's getting better, can't you tell?"

Sanitarium - Metallica

Den här längtan och saknaden är så sjukt läskig att den får mig att skälva. Jag börjar skaka bara jag tänker på den helgen som kommer lite lite närmare för varje sekund som går. Jag är rädd för att verkligen bli sedd, alltså att någon ska kunna genomskåda mig och bara se det hemska i mig. Jag är verkligen livrädd för att ett glasblåsarbarn ska komma och skära ner mina murar för att sen krossa min insida totalt, den insidan som var trygg innanför murarna.

Om Sebastian lyckas krossa mina murar, bränna mina hjärntvättade tankar och få mig tillbaka igen, Då kommer jag vara hans förevigt. Iallafall tills han har tröttnat eller lämnar allt och går. Men ändå ligger det någon slags lycka i det, som är okänd sen innan, som jag inte riktigt känner igen..

Sebastian, Jag tror att du genomborrar mig med lycka.

Jag skulle kunna lämna allt idag, bara resa härifrån. Lämna den här staden, alla minnen och alla tankar och börja om på nytt. Men jag väljer att inte göra det. För min egen skull också. Det är helt otroligt.

Imorgon klockan 11.30 har jag möte med kuratorn, men kärringen fattar ju ta mig fan ingenting. Det kan lika gärna vara. Ge mig någon som är seriös och förstår!
Det kommer aldrig hända.

Att ångesten skulle komma så fort min tvillingsjäl hade åkt, det visste jag inte ens att det fungerade så.

Snälla. Sätt en kula i huvudet på mig istället.