Saknad efter något som aldrig kan bli igen.

Idag är ett rent helvete!

"Nu lever du ditt liv, och nu lever jag mitt.

Man måste ta en dag i taget, och sköta sitt.
Men jag tänker på dig varje dag, varje minut.
Jag hoppas denna saga kommer få ett lyckligt slut.
Det gör ont i mitt hjärta att vara utan dig.
Du var så jävla mycket, du var allting för mig.
Du var den jag kunde prata med när jag mådde skit.
Det är tack vara dig som jag tagit mig hit.
Alla minnen som vi skapade, har du glömt varenda en?
Jag vill bara ha tillbaks tiden med dig igen.
Vi hade ett språk, som ingen annan förstod.
När jag kolla på dig förr, så stog du och log.
Men nu när jag tittar på dig, ser du inte mig.
Du tittar förbi, som du aldrig har känt mig.
Det sårar mig, spela roll vad jag gör,
Du märker inte mig, du varken ser eller hör."

Jag försöker ta mig vidare,
se glittret och framförallt andas
då när ångesten och saknaden kryper under skinnet på mig.
Jag vill ha bort det, vill ha det ur mig, med hjälp av rakblad.