Is this how it´s supposed to be?

Gymnasiet är ett rent och skärt HELVETE! Det är som att gå igenom en dimma av ensamhet under ett flertal timmar i veckan, för att sen leda en till sin egna undergång. Ja, det är jävligt ensamt när man inte kan gå fram till folk och säga hej, inte kunna dansa igenom klassrummet med en vän eller gå och tralla med sina älskade igenom korridorer. Jag har nog inte gett en enda person ett léende idag.

Jag är egentligen bara i skolan för att jag måste, för att inte förlora studiebidraget. Förrutom det, varför skulle jag egentligen anstränga mig? Framförallt: Varför skulle jag ens anstränga mig för min egen skull, när inte folk kan anstränga sig så pass mycket att dom ens ger en ett "Hej" på morgonen? Eller kanske ett "Vi ses imorgon. Hejdå." skulle passa bättre? Jag vet inte. Jag vet bara att ensamheten kväver mig sakta, och jag orkar inte bry mig längre. Jag orkar inte se folk i ögonen med en blick som suktar efter ett enda litet "Hej." när dom visar så jävla tydligt att it´s never gonna happen. Jag orkar inte bry mig något mer.

Så som det ser ut så kan inte folk bry sig mindre om min närhet. Dom bryr sig inte om jag är där eller inte. Det finns nog inte någon som jag kan umgås med sådär på riktigt i skolan. Herregud, jag kan ju inte ens hålla kontakt med mina egna klasskamrater. Jag måste vara oerhört dålig på att tänka på folk.

Teddy kommer hem till mig den 25:e. Jag har lovat, och det kommer jag hålla. Jag hoppas bara på allt vad man kan hoppas på, att han på något sätt kan få mig att gå ett steg längre, för att kunna klara av verkligheten, Tillsammans med mig.

Sebastian sitter jättelångt borta, och jag kan inte ens få röra vid honom med mina fingrar över hans hud. Det gör så jävla ont att inte kunna ens få chansen till att visa vad jag Kanske kan gå för.
Fuck it!

Jag vill verkligen vänta, tills tiden sätter stopp, men jag vill inte med en massa förhindren just nu. Jag vill kunna åka upp till Sala precis just nu, träffa Sebastian över en dag, kanske till och med få sova bredvid honom och sen vakna bredvid honom. Det smärtar som fan. Var jag tvungen att bli kär? Och var det tvunget till att bli ett sånt stort krångel bara på grund av avståndet mellan oss? Varför tillåter jag ens ett par mil förstöra chansen till något underbart?

Jag lovar att inte vara elak.
Jag lovar att jag ska vara glad.
Jag lovar att hålla léendet uppe så fort jag är i närheten.
Jag lovar att sköta mig, att inte skära mig.
Jag lovar att behärska min ilska och istället låta kärlek skölja över.
Jag lovar att jag ska ta hand om honom och älska som ingen annan gjort förrut.
Jag lovar att jag egentligen är en ganska ordentlig tjej som kan om jag vill.
Jag lovar att jag ska vara snäll och skötsam och göra det ni ber mig göra.
Jag lovar att jag ska hjälpa till om det blir problem och inte vara en vägg att prata med.
Jag lovar att jag inte låter honom röka, trots att jag hatar att jag själv röker och inte kan dela med mig.
Jag lovar att jag ska ge allt för att visa din son att jag verkligen älskar honom.

It´s a shame att man aldrig kommer få säga dom orden till hans pappa.

Piskan slår till, rakt över ryggen igen. Och det gör ont som fan. Herregud.. Vem vet vad jag skulle kunna göra för Sebastians skull? Skulle jag verkligen hoppa om han bad mig? Probably, yes.

Att en människa som är så mycket för en, är så långt borta, DET gör ont som fan, makes me want to cry everytime i come to think about it. Så jag lägger ner mina tankar ett tag tillsammans med en klunk cola ner i magen, fortsätter troligtvis att tänka under dagen och täcker för mina bröst, så inte alltför många får se att det egentligen blöder sjöar ur mitt hjärta just nu.